övergår kyrkans ”directiva” ”per accidens” att bli verkligjurisdiktion och verkliga straff, ”poenae proprie sic dictae”. Frågan om exkommunikation visar hur Nelander tänker sig detta förhållande mellan andlig och världslig jurisdiktion. I KL 1686 kap 10 stadgas, att det mindre bannet, avstängning från nattvarden, pålägges av biskop och domkapitel. Om en person trots det mindre bannet ej bättrar sig, skall detta tillkännages konungen eller dennes domhavande för att prövas, om man ej genom världsligt straff kan driva den obotfärdige till bättring. Om denne ändå ej bättrar sig, skall kyrkoherden, efter att beskaffenheten av saken kungjorts för konungen, på biskopens och konsistoriets befällning, efter att tre söndagar å rad lyst honom till bättring, bannlysa honom enligt fastställt formulär. Om någon sitter i bann över ett år och trots förmaning ändå framhärdar, skall han förvisas riket.® I det senare fallet är det den världsliga överheten som verkställer straffet, eftersom detta innebär ett uteslutande från en medborgares alla rättigheter. I första omgången var det sålunda enligt Nelander fråga om ett konventionellt straff, innefattat i kyrkans egen kyrkotukt och utövat i form av förmaning, varning och därefter avstängning från någon av en kyrkomedlems rättigheter. Därefter har genom en persons ”obotfärdighet” detta efterföljts av ett verkligt straff, utdömt av världslig domstol med förlust av borgerliga rättigheter. Det straff kyrkan själv utdömt är därför enligt Nelander ej ett verkligt straff ”per se”, vilket skulle varit oförenligt med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis. Kyrkotukten utövas följaktligen enligt honomutan tvångsmedel i form av förmaningar, varningar och hotelser. Samtidigt kan dessa straff ”per accidens” efterföljas av verkliga straff, vilka fastställes av världslig domstol. Men det är då ej längre kyrkan som utdömer dessa straff, varför Nelander vidhåller, att kyrkotukten kvarstår på de konventionella straffens nivå. Helt avgörande är följaktligen vem som utdömer straffen. Om den världsliga överheten genom domstolarna träder in med sin auktoritet övergår kyrkans kyrkotukt ”per accidens” till att bli verkliga straff. Staten är en ”societas inaequalis” och kan utdöma ”poenae proprie sic dictae”. Genom de världsliga domstolarnas ingripande har det ”per se” endast konventionella straffet ”per accidens” övergått till ett verkligt straff, varvid dock kyrkan fritagits från att behöva utdöma verkliga straff, oförenliga med grunduppfattningen av kyrkan.’^ I sin på 1780-talet utarbetade kyrkorätt har Nelander lämnat denna tillämpning av begreppen ”per se” och ”per accidens” ifråga om kyrkotukten. Här möter också en skarpare kritik av i synnerhet kyrkoplikten. Själva de författningar, som rör kyrkotukten, bör skiljas från dessas handhavande, framhåller han. Författandet bör betraktas som ett oöverlåtligt jus ecclesiae collegiale, medan handhavandet däremot är en överlåtlig kyrkans kollegialrättighet. Den 6 KL 1686 kap 10. 7 § 906 i ovan not 97 anförda anteckningar efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt. Tankegången påminner om den som uttryckes i Benzelius Repititio theologica 1735 s 391 där det framhålles, att det större bannet pålägges ”consensu ecclesiae, adeoque & magistratus politici”. Se härtill Normann 1954 s 85. 237
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=