ma. Han vidhåller först i sin undervisning, att det i kyrkan endast kan finnas ”konventionella” straff. Eftersom kyrkan är en societas aequalis kan det i denna ej finnas vare sig ”jurisdictio proprie sic dicta” eller ”poenae proprie sic dictae”. Detta skulle strida mot själva grundsynen på kyrkan och tillika mot uppfattningen om religionens oförenlighet med tvång. I kyrkan kan ej finnas jurisdiktion i strikt mening och de kyrkliga straffen kan aldrig involveras i detta begrepp omett strikt lagbegrepp skall tillämpas. De ”straff” som finns i kyrkan skall därför uppfattas endast som ”directivae”, härflytande från gemensamma frivilliga överenskommelser, ”poenae conventionales”. Eftersom det i kyrkan endast finns en konventionell jurisdiktion är kyrkans straff att uppfatta som konventionella straff och ej verkliga straff.^ Den rent kyrkliga lagstiftningen är således att uppfatta som frivilliga överenskommelser och de ”straff” som kan utdömas i kraft av denna skall ej uppfattas som verkliga straff utan som ”poenae directivae”. Detta överensstämmer också väl med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis. Enligt gällande lag utdömde likväl världsliga domstolar kyrkoplikt och vissa andra kyrkotuktsstraff. Nelander blir följaktligen tvungen att förena synen på kyrkotuktsstraffen som endast konventionella straff med gällande lagstiftning, där det verkligen var fråga omatt ett strikt lagbegrepp kunde tillämpas, övergången mellan de t\^å rättsskikten, mellan andlig och världslig rätt, sker med tillämpning av ett från ontologin hämtat begrepp, vilket ges en speciell tilllämpning på frågan om jurisdiktion och straff. ”Per accidens”, framhåller Nelander, är det fråga om verklig jurisdiktion och verkliga straff också i kyrkotuktsfrågor.5 Tankegången är följande. Straffen är i och för sig, ”per se”, konventionella, men genom att något tillägges, ”per accidens”, blir det fråga om verkliga straff, ”poenae proprie sic dictae”. Denna tolkning av begreppen ”per se” och ”per accidens” innebär, att straffen i och för sig är konventionella i den mening, att det är kyrkan som utövar sin kyrkotukt, vilken är en kollegialrättighet. När de världsliga domstolarna fastställer och medverkar vid domarna 4 ”Poena est, ut supra observimus, aut propria, aut conventionalis. Illa in ecciesia nullum locum habet. Haec autem, uti in omni collegio, ita etiam in ecciesia locum habet.” Annotata in Jus ecciesiasticum universale . . . 1754, § 906 s 177, LUB, ”Poena proprie sic dicta supponat jurisdictionem proprie sic dictam. Dum itaq. excommunicatio locum habere in ecciesia tanq. societas aequalis, patet dici nequaq. posse poenam ullam proprie sic dictam in ecciesia locum habere. — Ut in ecciesia locum habere jurisdictio conventionalis ita quoq. locum in ecciesia habere poena conventionalis.” Praelectiones . . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem. . . 1770, § 906 s 105 f, 4: o 31, VöSB. Om skillnaden mellan imperium och directio se även Nelander-Ekmark, Jus directionis ab imperio diversum, 1748 passim. 5 ”Num igitur excommunicatio est poena conventionalis? Non per se sed per accidens... excommunicatio non est poena per se, sed tantum per accidens; ita nec ea est jurisdictio per se sed per accidens.” Annotata in Jus ecciesiasticum universale . . . 1754, § 906 s 177 f. Se även Quaestiones, distinctiones et difinitiones nonnullae Jus Ecciesiasticum Universale concernentes . .. Nelandri ... § 906 s 54, B 613 a, KB. Se även övriga här använda föreläsningsanteckningar under denna paragraf. 236
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=