grundval för att utö\'a exkommunikation och kyrkotukt eller under motivering att denna rätt skulle ingå i jus clavium hämtar Nelander argumenten företrädesvis från Thomasius, J H Böhmer och Canz^^ med udden riktad mot aktuella strävanden från prästeståndets sida i nämnd riktning.^ Att tillägga prästerna all rätt ifråga om kyrkotukt och exkommunikation är enligt Nelander den ena ytterligheten. Den grundar sig på en felaktig uppfattning av kyrkan ej som en societas aequalis utan som en stat. Den andra ytterligheten, även den lika felaktig, är att tillägga den politiska makten i staten all rätt rörande exkommunikation. Om kyrkan skall betraktas i ”status naturalis” kan överheten ej äga någon rätt till exkommunikation såsom ett jus proprium. Denna rätt är en kollegialrätt, som tillhör kyrkan och varje dess medlem. Kyrkotukt och exkommunikation är en effekt av potestas ecclesiastica och ej av pxitestas civilis. Den tillhör kyrkans rättssfär och ej statens. ”In se spectatum” tillhör den kyrkan som en dess kollegialrättighet.^ Om kyrkan däremot betraktas i relation till staten kan överheten i denna genom de världsliga domstolarna utöva exkommunikationsrätten. Dock är att märka, att dessa då ej utövar denna rätt nödvändigtvis som ett ”jus proprium” utan också emedan kyrkan själv överlämnat utövningen av denna sin medelbara kollegialrättighet. Den rättsliga grundvalen för de världsliga domstolarnas befattande med exkommunikation blir således dubbel. Dels är det ett ”jus proprium”, dels en från kyrkan till de världsliga domstolarna överförd kollegialrättighet.3 Detta aktualiserar för Nelander det andra stora problemet, som var förknif>- pat med kyrkotukt och exkommunikation. Om de världsliga domstolarna befattade sig med kyrkotukten, däri inbegripet också exkommunikation, var det fråga om verkliga straff som utdömdes, ”poenae proprie sic dictae”. Hur var detta förenligt med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis, oförenlig med tvång och maktmedel? Nehrman hade som visats ovan ej velat förneka, att det i kyrkotuktsfrågan överhuvud, speciellt när det var fråga om kyrkoplikt och exkommunikation, fanns mycket som v-ar likt världsliga straff. Nelander hamnar i samma dilem99 Thomasius, Annotationes ad Ulrici Huberi libros tres de Jure civitatis cum praefatione et indice, 1708 bok 1 sekt 5 kap 1, J H Böhmer, Jus ecclesiasticum protestantium 5, 1744 bok 5 tit 39, Canz, Disciplinae morales omnes, 1739 §§ 2431—90. 1 För belägg se i not 99 ovan anförda källor. 2 Ibm. 3 ”Quamq. supponatur ecclesiam constitutam esse in republicam, et quamq. supponatur jus excommunicandi exerceri a Principe secundum tu est posse hoc jus excommunicandi a Principe duplici ratione exerceri videl., aut juro quodamproprio, aut jure quodam ab Ecclesia in Principem delato. Sic in posteriori casu non agit Princeps jure quodam proprio, sed jure in se ab Ecclesia delato. Quon, ostensum fuit jus excommunicandi in ecclesia esse jus qoddam ecclesiae collegiale et pertinere adeo ad universam Ecclesiam, sequitur si supponat hoc ipsum jus exerceri a Principe in republ: ubi supponitur ecclesiam constitutam esse in republ: hoc esse jus quoddam ab Ecclesia in Principe delatum.” Praelectiones . . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem. . . 1770, § 906 s 103, 4: o 31, VöSB. 235
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=