Kravet på kyrkotukt och exkommunikation grundar Nelander i den juridiska bestämningen av kyrkan som en societas eller ett kollegium i den kända mål-medelrelationen. Varje societet eller förening måste ha som en kollegialrättighet makt att utesluta de medlemmar, som handlar i uppenbar strid med föreningens ändamål. Kyrkan som förening betraktad äger följaktligen rätt att utesluta medlemmar, som handlar i strid med kyrkans ändamål. Genom det större bannet uteslutes därför ”haeretici och irreligiosi” från all kyrkans gemenskap och från alla de rättigheter, som är förknippade med medlemskap. Genom det mindre bannet uteslutes ”non religiosi” från nattvarden, som i kyrkotuktsavseende betraktas som ett åtskillnadstecken för bestämning av om en person skall betraktas som medlem eller ej. Detta uteslutande grundas i kravet på uniformitet till ”credenda och agenda”. I kraft av potestas ecclesiastica äger kyrkan rätt att tillse, att detta krav på uniformitet upprätthålles. Ett av medlen härvid är exkommunikation.^'^ Liksom Nehrman betonar även Nelander, att rätten till exkommunikation är en hela församlingen och varje dess medlem tillkommande kollegialrättighet. Han avvisar bestämt uppfattningen, att exkommunikationsrätten skulle vara en prästerskapet tillkommande rätt, och därför inräknas i ”jus clavium”, nyckelmakten. Prästerna kan aldrig ensamma utöva kyrkotukten med den motiveringen, att rätten härtill skulle regleras av deras ministerialrätt och ingå i jus clavium. Jus clavium kan aldrig enligt Nelander innebära annat än att predika Guds ord och förvalta sakramenten. Inget samband finns därför mellan rätten att ”predika obotfärdiga syndare och botfärdiga syndare förlåtelse” och exkommunikationsrätten. Som ett bevis härför anför Nelander det från J H Böhmer hämtade argumentet, att jus clavium alltid funnits i kyrkan medan det större bannet kom i bruk först med Innocentius III på 1200-talet.®® Ej heller kan prästerna enligt Nelander utöva exkommunikationsrätten med den motiveringen, att de i detta sammanhang skulle representera hela kyrkan. I detta sitt avvisande av prästernas användande av representationstanken som 97 Adnotationes in Jurlsprudentiam Ecclesiasticam Universalem.. . 1749, § 905, LUB, Annotata in Jus ecclesiasticum universale . . . 1754, § 905, LUB, Annotationes in Jus Ecclesiasticum . .. Johannis Nelander, 1759 § 905, LUB, Quaestiones, distinctiones et definitiones nonnullae Jus Ecclesiasticum Universale concernentes . .. Nelandri... annotatae, § 905, B 613 a, KB, Praelectiones . . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem... 1770, § 905, 4: o 31, VöSB. Se även Nelander-ÖIander, De juribus ecclesiae collegialibus, 1745 § 36 ff. Nelander följer i stort Darjes framställning härvidlag men åberopar även skäl hämtade från L E Dupins Dissertationes hist, de antiqua ecclesiae disciplina 1686. Om Dupin (1657— 1719) se Schulte 1, 1880 s 634 f. Nelander tar även avstånd från Meisners skiljande mellan excommunicatio minor, major och anathema. Meisners åsikt kommer till uttryck i dennes Dissertatio de legibus, in quattuor libellos distributa, 1632, bok 4 sekt 2 art 3 fråga 3. 98 J H Böhmer, Jus ecclesiasticum protestantium 3, 1736 bok 3 tit 41 § 43. Se härtill även Munck, Compendium theologiae theticae, 1760 s 259: ”Potestas clavium est jus ministerial, & differt a jure excommunicandi, quod est jus Ecclesiae collegiale mediatum toti competens Ecclesiae.” 234
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=