KL 1686 kap 10, vari stadgades, att om det mindre bannet, som innebar uteslutande från nattvarden, ej hade åsyftad verkan, skulle det större bannet tillgripas. Detta innebar en fullständig avsöndring från kyrkans gemenskap och tillika från nära nog all gemenskap med andra människor. Omen så bannlyst satt längre än ett år i bann och ändå framhärdade, skulle han landsförvisas.®^ En dylik bannlysning är både lovlig och innehåller ingenting, som strider mot Guds vilja och församlingens nytta, framhåller Nehrman, men tillfogar omedelbart; ”Men likväl kan jag ej neka, att ju denna excommunicatio major innehåller mycket, som är likt världsligt straff.”®^ Orsaken härtill är, att det större bannet har en politisk effekt, som det mindre saknar. De inskränkningar, som följer av det större bannet regleras i allmänna lagen. Själva landsförvisningsstraffet utdömes jämväl av världslig domstol.®^ De motsättningar, som visat sig i Nehrmans undervisning i synen på kyrkotukten, var en följd av de givna förutsättningarna. Synen på kyrkan som en förening av likställda medlemmar, där tvång inte fick förekomma, dels emedan kyrkan var en societas aequalis, dels emedan religionen ansågs vara oförenlig med tvång överhuvud, kunde svårligen bringas i överensstämmelse med den gällande lagstiftningen, enligt vilken världsliga domstolar dömde till kyrkoplikt och vissa kyrkotuktsstraff kunde förvandlas till penningböter. Svårigheterna att sammanjämka doktrin och gällande rätt ledde till motsägelser, då Nehrman som professor i juridik knappast kunde förväntas att i sin undervisning framföra åsikter, som stod i strid med gällande lag. Denna bristande överensstämmelse mellan doktrin och lag utmärker överhuvud den akademiska undervisningen i Sverige under 1700-talet i den mån den behandlade kyrkotuktsfrågoma. Detta problem återkommer också i J Nelanders undervisning. Även denne tar sin utgångspunkt i uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis, när han behandlar kyrkotuktsfrågan. Sp>eciell uppmärksamhet ägnar han åt frågan hur denna kyrkouppfattning skulle kunna förenas med exkommunikationen och hur detta straff skulle uppfattas. Också Nelander kom i sin undervisning om kyrkotukten att motsvara de önskemål lundastiftets prästerskap hade uttryckt i samband med sitt yttrande över 1731 års KOF, där de särskilt vände sig till de akademiska lärarna med uppmaning att dessa skulle utreda frågan vad somhörde till världslig och andlig jurisdiktion i kyrkotuktsfrågan, men knappast i den riktning prästerskapet önskat. Som framställningen nedan kommer att visa, reagerar även Nelander mot den sammanblandning som skett i denna fråga, och om en skärpning av kyrkotukten vill han ej höra talas.®® 93 KL 1686 kap 10 § 2. 94 Kap 7 § 16 i Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt. 95 Ibm § 17 ff. Se även Nehrman, Inledning til then swenska iurisprudentiam civilem, 1729 s 288, 381, dens.. Then swenska jurisprudentiam civilis, anmärkningar, 1746 s 67, 91, 137, 141, dens.. Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756 s 71 f. 96 Om skånska prästerskapets strävanden i denna riktning se ovan s 230. 233
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=