stryker här, att denna kyrkodisciplin eller kyrkotukt handhaves av kyrkan själv ”utan att domstolarna sig därutinnan blanda”. Den kan därför ej kallas för ett egentligt straff.®’^ Den kyrkodisciplin som därefter sätter in pålägges av världslig myndighet, fortsätter Nehrman. Kyrkoplikten utdömes av världslig domstol. Det är på denna punkt Nehrmans kritik sätter in. Såvida denna av världslig domstol utdömda kyrkoplikt uppfattas som en syndabekännelse en lagfäld syndare gör, betygar sin ånger, beder omförlåtelse samt lovar bättring (KL 1686 kap 9 § 1), kan detta straff räknas till kyrkotukten, ”fast jag måste tillstå, att härvid förekommer mycket, som är likt världsligt straff”.®® I anmärkningarna till denna § i kyrkorätten motiverar Nehrman detta sitt omdöme ytterligare. Likheten med världsligt straff framgår enligt honom pro primo därav, att kyrkoplikten utdömes av världslig domstol®^, pro secundo finns det möjlighet att lösa sig från detta straff genomomvandling till böter®®, och pro tertio, i äldre tid gav sig delinkventerna ”sponte” att undergå detta straff, medan de nu kan tvingas härtill.®^ Härvid är en ”emendatio externa”, fortsätter Nehrman, ”då ratio disciplinae ecclesiasticae är emendatio interna”.®2 Samma svårigheter Nehrman har när han försöker förena sin naturrättsligt präglade syn på kyrkan med den i lagstiftningen reglerade kyrkotukten och kyrkoplikten, återkommer också när han behandlar exkommunikationsrätten, det yttersta medlet i kyrkotukten. I detta sammanhang intresserar i synnerhet Nehrmans syn på ”excommunicatio major”, det större bannet, som samtidigt medförde landsförvisning. Bruket av det större bannet reglerades huvudsakligen av gällande lagstiftning se Thomson 1972 s 248 ff. Stockstraffet avskaffades i Sverige 1841. Ibm s 335 f. 87 För belägg se i not 84 ovan anförda källor. 88 Kap 7 § 9 i ovan anförda exemplar av Nehrmans kyrkorätt. Se härtill även Nehrman. Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756 avd 1 kap 4 § 8 s 60: ”Wid Kyrkio-Disciplinen förekommer åtskilligt, som jämwäl har likhet med straff: men som then är inskränckt inom wissa gräntsor, och angår ej brott utan andra förseelser, läs C. 2 §. 13, här frammanföre; Agan består ock i Ståcke straff, smärre penninge böter och thylikt, Presternes Privilegier 1723 §. 23 och thesse mål afgiöres i Sochnestemme, äfwen som när dödgrafware borttage likkistor, Kongl. Br., then 24 Jan. 1751 hwilket alt förklaras i Jurispr. Ecclesiast. ty kan thenna näpst ej eller egenteligen kallas straff, om hwilka jag här handla bör.” Kyrkoplikten avskaffades i Sverige 1855. 89 KL 1686 kap 9 § 2. Thomson 1972 s 200 ff. 90 KL 1686 kap 9 § 4. Thomson 1972 s 242 ff. 91 ”När någon, för en offentelig begången Last, efter werldzlig Dom, skal stå uppenbara skrift, och then samme treskas, tå skola wåre Befalningzhafwande räcka Prästerskåpet Handen, och så laga, at hwarken ther med för länge upskiutes, eller sådan Plicht alldeles nederlägges.” KL 1686 kap 9 § 2. Thomson 1972 s 242 ff. 92 Utförligast i anmärkningarna till kap 7 § 9 s 109 f i Nehrman 19, LUB och i W 476, UUB. För Nehrmans syn på kyrkoplikten se även dennes Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756 s 84 f, 107, 133 ff, 256, 258, 283, 392 f med dess mångfaldiga hänvisningar till gällande lagar, förordningar, brev och stadgar. Om dessa se Thomson 1972 passim. 232
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=