mellan ytterligheterna. A ena sidan tog man avstånd från dem, som i likhet med Pufendorf ansåg, att någon särskild kyrkotukt ej behövdes ”under en kristen överhet”®^, å andra sidan vände man sig mot dem som krävde en strängare kyrkotukt och åsyftade då prästeståndets ansträngningar i denna riktning. Oklarheter och motsägelser i argumenteringen blev oftast följden. Liksom i så många andra kyrkorättsliga frågor gäller även för denna, att Nehrman-Ehrenstråle är den förste under denna period, som mer inträngande behandlar de problem, som var förenade med kyrkotukten. Detta är av stor vikt för den fortsatta utvecklingen i synen på kyrkotukten, då Nehrman intog en ledande ställning både när det gällde doktrinens utveckling och i hans egenskap av lagkommentator. I Nehrmans undervisning behandlas frågan om kyrkotukten företrädesvis i hans föreläsningar i kyrkorätt, kap 7 ”Om disciplina ecclesiastica”. Nehrman betonar här nödvändigheten av att ingående behandla frågor som gäller kyrkodisciplinen, inte minst av den anledningen, att härom funnits och finns ”sällsamma omdömen”. Pufendorf har å ena sidan hävdat, att ”sub magistratu christiano” ingen kyrkodisciplin behövs, andra åter klagar över, att ingen kyrkodisciplin utövas. Pufendorfs uppfattning är enligt Nehrman felaktig, och till dem som klagar över att kyrkodisciplinen inte utövas vill han säga, att i Sverige finns det verkligen en ”disciplina ecclesiastica”.®^ Med ”disciplina ecclesiastica” förstår Nehrman de medel kyrkan brukar mot dem som visar sig ej vara rätta lemmar i församlingen till att få dem åter på den rätta vägen. Denna kyrkodisciplin är en kyrkans kollegialrättighet, framsprungen ur kravet på att upprätthålla yttre ordning i församlingen.®^ Den kyrkodisciplin, som kyrkan själv utövar, måste strikt hållas isär från den, i vilken de världsliga domstolarna är inblandade. Kyrkans egen kyrkotukt består i förmaningar, varningar, tjänliga hotelser, stockstraff och som slutligt och yttersta medel exkommunikation. Denna kyrkodisciplin har till mål att befria ”var och en från den eviga fördömelsen”, medan de straff som utdömes och verkställes av världslig domstol syftar till att upprätthålla lugnet i staten. Förmaningar, tjänliga hotelser och stockstraff pålägges således enligt Nehrman av kyrkan själv och är en kyrkans kollegialrättighet. Stockstraff brukas, när förmaningar och varningar ej är tillfyllest, över detta straff disponerar prästen med prostens och sexmännens eller församlingens samråd. Detta straff nämnes endast på ett ställe i 1734 års lag, framhåller han.®® Nehrman under83 Pufendorf, De habitu religionis christianae ad vitam civilem, 1687 § 47 f. 84 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 7 jämte anmärkningarna till detta kapitel, Nehrman 19, LUB. Se även motsvarande ställe i J 136, J 137 i LiSB, K 131— 132, W475—476 i UUB samt handskrifterna i SKaSB och GUB. 85Ibm. 1734 års lag MB 3:2. Se härtill Thomson 1972 s 267 f. Nehrman hänvisar här även till den mängd stadgar, resolutioner, kungl brev och förordningar som utkom angående stockstraffet. Om dessa se Thomson 1972 s 190 ff. Om oklarheterna i gränsdragningen mellan andlig och världslig jurisdiktion angående stockstraffet i 86 231
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=