ståndpunkt i denna fråga diskuteras också i den akademiska undervisningen, när denna behandlade frågor rörande kyrkolagarnas karaktär. En särskild aktualitet hade denna fråga också fått på 1750-talet i Sverige genomdet 1755 påbörjade religionsmålet mot den herrnhutiska prästmannen i Stockholm A Ruthström. Medan Nelander i sina tidigare föreläsningar i kyrkorätt på 1740-talet i anslutning till Darjes säger, att de som inte erkänner kyrkolagen ej heller kan räknas som medlemmar i kyrkan'^'^, sker undan för undan en förskjutning från denna ståndpunkt. 1754 har utvecklingen nått därhän, att han säger, att det ej är nödvändigt att varje medlem i kyrkan erkänner kyrkolagarna, om dessa betraktas som leges proprie sic dictae, däremot som konventionella lagar."^® I sina föreläsningar 1759 och 1770 behandlar han frågan i direkt anknytning till hur man skall förfara med herrnhutarna. Under direkt omnämnande av Baumgartens ståndpunkt avvisar han denna såsom alltför hård. Ingen kan enligt Nelanders åsikt mista sin rätt att vara medlem av kyrkan även om han ej erkänner kyrkolagen eller fastställda kyrkliga ceremonier. Dessa kan inte anses utgöra en väsentlig del av religionen utan skall uppfattas främst som ett medel att befrämja kyrkans ändamål. En åtskillnad härvidlag kan ej betaga en person rätten att betecknas som kyrkomedlen. Omman ej tolererade denna skillnad i avseende på kyrkolagen mellan kyrkans medlemmar skulle man ej heller kunna tala om en evangelisk kyrka med flera partikulärkyrkor, åtskilda bl a genom olika kyrkolagar. På samma sätt som det råder en åtskillnad mellan partikulärkyrkor måste det också tillåtas en dylik dissensus inomdessa."^® Nehrman och Nelander behandlade bland de svenska kollegialisterna utförligast de principiella och praktiska kyrkopolitiska problem som var förenade med kyrkolagen, dess förhållande till kyrkobegreppet och civillagen. När även övriga företrädare för kollegialismen i Sverige utgick från samma juridiska bestämning av kyrkan som en societas, och utifrån denna uppfattning behandlade kyrkolagen och dennas karaktär, nådde de följaktligen till samma grundsyn som den Nehrman och Nelander företrädde. Det är därför ej nödvändigt att redogöra för de övriga kollegialisternas syn härpå. Några nya synpunkter på detta problem framkom ej.®® översatte Rönigk även verk av Fresenius och Rittmejer. Om Rönigk se Björling 1913 s 119 f. Rönigks översättningsarbete ingår uppenbarligen som ett led i publistiken som skydd för den rena läran vid denna tid. Om denna publistik se Hagberg 1952 s 267 ff, Normann 1952 s 346, dens., 1963 s 71, 86 ff. 76 Se ovan s 147, 159. 77 Adnotationes in Jurisprudentiam Ecciesiasticam Universalem. . . 1749, § 895 s 47, LUB. 78 Annotata in Jus ecclesiasticum universale . . . 1754, § 895 s 154, LUB. 79 Annotationes in Jus Ecclesiasticum. . . Johannis Nelander, 1759 § 895, LUB, Praelectiones. . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecciesiasticam Universalem, 1770, § 895, 4: o 31, VöSB. 80 Utförligast behandlas problemet om kyrkolagen av Calonius, Praelectiones in jurisprudentiam ecciesiasticam, 1784 kap 1 § 12, B I a, HUB samt av Bondsdorff, Con229
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=