stått, att ändamålet mer gällde ”interna” än ”externa”.®® Gentemot Flörckes ståndpunkt genmäler Nelander, att det är en sak att fråga, huruvida salus interna ligger under den kyrkliga lagen och en helt annan att fråga, om salus interna är den kyrkliga lagens ändamål. I tvisten mellan Flörcke och Böhmer om den kyrkliga lagens ändamål söker Nelander lösningen genom att i viss mån gå bäggederas ståndpunkter till mötes. Interna och externa är, framhåller han, så nära förknippade med varandra, att det ej går att skilja dessa åt somFlörcke och J H Böhmer gjort. På sitt sätt är därför både Flörckes och J H Böhmers ståndpunkter riktiga. Den kyrkliga lagens mest näraliggande ändamål är enligt Nelander salus ecclesiae externa. Däri ger han Flörcke rätt. Men det är felaktigt att stanna här. Den kyrkliga lagens yttersta ändamål är salus interna, och i detta avseende har J H Böhmer rätt. Den rätta uppfattningen i denna diskussion om kyrkolagens ändamål är därför enligt Nelander att säga, att externa är underordnat interna. Interna är det övergripande målet också för kyrkolagen, ehuru dennas mest näraliggande ändamål är salus ecclesiae externa.®® Beträffande frågan om kyrkolagens natur framhåller Nelander liksomNehrman, att det är viktigt att strikt hålla fast vid vemsomhar rätten att stifta kyrkolag. Kyrkan är en societas aequalis. I denna kan inget tvång och inga tvångsmedel få förekomma. De lagar somhärflyter ur en dylik societets eller ett kollegiums överenskommelser kan endast uppfattas som konventionalrätt, ”leges improprie sic dictae” eller ”leges conventionales” till skillnad från dem som är ett utflöde av jura majestatica. Dessa senare är ”leges proprie sic dictae”, och endast på dessa kan ett strikt lagbegrepp tillämpas.'^® Kyrkolagar kan därför ej ”i sig” höra till leges proprie sic dictae, fortsätter Nelander. Om så vore fallet, skulle detta förutsätta den orimliga tankegången, att en person skulle kunna föreskriva sig själv en lag. Leges proprie sic dictae fordrar imperium och majestas. Dylika kan ej finnas i kyrkan, då denna är en societas aequalis. Kyrkolagar är följaktligen endast ”leges conventionales”, härflytande ur en pakt eller koiwention mellan kyrkans medlemmar. En sådan ”lagstiftning” har kyrkan rätt att verkställa i egenskap av en societas. Dessa ”kyrkolagar” har då karaktären av frivilliga överenskommelser. Detta gäller nu omman ser rent principiellt på kyrkolagarnas ställning ”qua talis” och utan 68 Se ovan s 225. 69 ”Male sibi opponuntur salus interna et externa. Posito autem, quod opposita essent, interna salus esset utiq. pro fine habenda exciusa externa. Verum enim vero non sunt oppositae, sed subordinatae. E. lis inter Florchium et Boehmerum facile componitur. Nam utrumq. recte dicitur. Finis E. harum legum proximus est salus ecciesiae externa. Flaec vero externa non propter se expetenda, sed propter aliorem finem. Finis igitur, remotus 1. supremus est salus interna, cui externa est subordinanda” Annotata in Jus ecclesiasticum universale . . . 1754, § 884 s 89, LUB. Se även övriga anteckningar efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt under denna paragraf samt Nelander-ölander, De juribus ecclesiae collegialibus, 1745 § 39, NelanderEkmark, Jus directionis ab imperio diversum, 1748 passim. 70 Ibm § 884. 227
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=