intresse i den akademiska undervisningen. Detta gäller i synnerhet den som meddelades av juridiska fakultetens lärare. Nehrman—Ehrenstråle anknyter i sina föreläsningar i kyrkorätt till den i Sverige pågående debatten om termerna kyrkolag och kyrkoordning. Detta var synnerligen aktuellt inte minst sett från Lunds horisont. Lunds domkapitel hade i sitt yttrande över KOF 1731 reagerat mot att termen kyrkolag hade ändrats till kyrkoordning i 1731 års KOF. Förmodligen inte utan orsak såg domkapitlet i denna växling av terminologi en även saklig förändring på så sätt, att KOF ansågs beröva detta dess tillbörliga jurisdiktion.®^ I anmärkningarna till sina föreläsningar i jurisprudentia ecclesiastica framhåller Nehrman ironiskt, att somliga disputerat om det skulle heta kyrkolag eller stadga eller ordning, ”sed in verbis simul facies”. Såsom stadfäst av kungen är kyrkolagen självfallet en verklig lag och ett uttry’ck för ”voluntas Imperantis”. —”Få av prästerskapet förstå denna sin lag”, tillfogar han.®® Ett särskilt kapitel ägnar Nehrman uteslutande åt kyrkolagen i sina föreläsningar, varvid han själv använder termen kyrkoordning: ”OmKyrkoordningen här i Riket.”®® Rätten till kyrkoordning och kyrkolag deduceras frampå det sedvanliga sättet. För att en societas, som också kyrkan utgör, skall kunna uppnå sitt ändamål, är det nödvändigt med en viss yttre ordning. Att upprätta en dylik är varje societets rättighet. Rätten att fastställa ordning är följaktligen en kyrkans kollegialrättighet. Till sin natur är denna rättighet medelbar eller överlåtlig, vilket också kan ses av förhållandena i ”primitiva ecclesia”. Kyrkan fastställde där själv sin ordning. Med tiden har likväl denna medelbara kollegialrättighet överlämnats åt den världsliga överheten i staten. Ä kyrkans v^ägnar stadfäster således i Sverige Kungl. Maj:t kyrkolag, vilken därigenom får karaktär av en verklig lag. Ett strikt lagbegrepp kan därför tillämpas på kyrkolagen.®'^ På liknande men mer ingående sätt behandlar också Nelander i sin akademiska undervisning frågan omkyrkolagen och dess natur. Även han utgår från uppfattningen av kyrkan som en societas och tillämpar också i frågan om kyrkolagen den sedvanliga mål-medelrelationen för att bevisa, att rätten att stifta kyrkolag är en kyrkan tillkommande kollegialrättighet. Beträffande den pågående diskussionen om kyrkolagens ändamål anknyter han till den mellan Flörcke och J H Böhmer. Flörcke hade som ovan påvisats ansett kyrkolagens ändamål endast kunna gälla ”salus ecclesiae externa” medan J H Böhmer på64 Normann 1954 s 113 f. 65 Nehrman, Jurisprudentia eclesiastica, anmärkningarna till kap 1 § 5 och 12, Nehrman 19, LUB. Se härtill även Normann 1954 s 114 not 7. 66 I föreläsningarna är detta kapitel 4. I de olika handskrifterna kan det bära något olika titel som t ex ”Om kyrkoordningarna i Svenska riket.” J 136, LiSB men gemensamt för dem är att termen kyrkordning brukas. 67 Se kap 3 § 2 jämte anmärkningar samt kap 4 jämte anmärkningar i de handskrifter som anförts i not 37 s 218 ovan. För Nehrmans lagbegrepp se även dennes Inledning til then svenska iurisprudentiam civilem, 1729 kap 2 s 26 ff. 226
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=