därmed även kyrkan, hade rätt till vissa ordningar för att kunna nå sitt ändamål, därom var man överens. Kyrkan hade rätt att stifta en lag, ”kyrkolag”, som reglerade denna ordning. För det borgerliga samhället uppfattades lagen som medel att förverkliga dess ändamål, ”salus populi”. På motsvarande sätt ansågs den kyrkliga lagens ändamål vara ”salus ecclesiae”. Fläromvar de flesta överens. Vad man däremot diskuterade var, om detta ändamål skulle anses vara dubbelt, nämligen ”interna” och ”externa”. Interna ansågs bestå ”invera fide, pietate et unione cumDeo”, externa däremot ”in ordine externo, securitate et tranquillitate ecclesiae”. Denna fråga hade framför allt aktualiserats av J H Böhmer och J C Flörcke. Den senare hade i sin år 1723 utkomna Praenotiones jurisprudentiae ecclesiastica hävdat, att kyrkolagarnas ändamål endast kunde gälla ”externa”. Salus interna kunde ej anses vara underlagt mänskliga lagar, varför kyrkolagarna såsom stiftade av människor ej kunde ha någon relation till salus interna.®^ J H Böhmer å andra sidan hävdade, att kyrkolagarnas ändamål mer gällde interna än externa.®^ Oavsett hur kyrkolagarnas ändamål uppfattades, kvarstod samtidigt problemet, hur denna ”lag” skulle uppfattas. Kyrkan var en societas aequalis, bestående av likställda medlemmar. I en dylik societas kunde inget imperium finnas och ingen kunde ha tvångsmedel över andra likställda medlemmar. En rent kyrklig ”lagstiftning”®^ kunde därför knappast anses vara av samma art som lagar, utfärdade i en societas inaequalis, dvs staten. Ett tredje problem av både principiell och praktisk politisk natur var förknippat med kyrkolagarna. I vilken utsträckning hade dessa en förpliktande karaktär för medlemmarna? Inte minst genomden framväxande pietismen och herrnhutismen aktualiserades dessa frågor också i Sverige. Kunde de medlemmar, som ej erkände kyrkans lagar, räknas som medlemmar eller ej? Liksom på kontinenten blev detta även i Sverige ett brännande problem. Det är således ej förvånansvärt, att frågan omkyrkolagen tilldrog sig ett stort 61 Om Flörcke (1695—1762) se Schulte 3, 1880 s 114 f. Både Nehrman och Nelander hänvisar ofta till Flörcke. ”Fleurcke in Jenensis har skrivit Praenotiones jurisprudentiae ecclesiasticae, som är en liten men härlig bok.” Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 1 § 17 anmärkningarna, Nehrman 19. LUB. Om Nelanders uppskattning av Fleurcke se nedan. 62 J Fl Böhmer, Jus ecclesiasticum protestantium 1, 1738, Dissertatio praeliminaris, passim samt dens., Jus parochiale, 1738 sekt 1 kap 3 § 14 ff. 63 Thomson 1972 s 194 ff, 201 not 41 samt passim har använt uttrycket ”den inomkyrkliga lagstiftningen” för att beteckna överenskommelser av skilda slag i kyrkotuktsfrågor, som fattats av prästeståndet vid riksdagarna under 1600-talet eller utgjorde överenskommelser mellan biskoparna. Som Thomson understrukit kan ett strikt lagbegrepp ej tillämpas på dessa överenskommelser eller stadgar, då de ej fastställts av Kungl. Maj:t. Termen ”lag” är därför ej lämplig i detta sammanhang. Uttrycket den ”inomkyrkliga lagstiftningen” i den mening Thomson använt det har i denna avhandling undvikits. Prästeståndets beslut och biskoparnas inbördes överenskommelser kan ej sägas vara en ”inomkyrklig” lagstiftning. Varken prästeståndet eller långt mindre biskoparna kunde i detta sammanhang representera kyrkan. Samtliga riksdagens fyra stånd utgjorde kyrkans representation. 15 — Stat, religion, kyrka 225
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=