förstå de i kyrkan antagna läronormerna. Detta är en kyrkans kollegialrätt, ur vilken i sin tur kollegialrätten att tillsätta lärare och präster kan deduceras fram. Ur principiell synpunkt är det viktigt att här observera, att Nelander gör en skillnad mellan å ena sidan själva kollegialrättigheten att kyrkans medlemmar äger rätt att distinkt förstå kyrkans lärosatser och de härur härflytande kollegialrättigheterna att tillsätta lärare och präster och å andra sidan rättigheten att interpretera kyrkans lärosatser. Själva interpretationen hör till prästämbetet såsom dess ”jus ministerii”. I fråga om själva rätten att välja präster deduceras denna fram även genom den kända mål-medelrelationen, gällande varje societet. Lärare och präster är nödvändiga medel, ”remedia”, för att kyrkan skall kunna uppnå sitt mål, ”finis”. En av förutsättningarna härför är, att kyrkans medlemmar ernår kunskap om de i kyrkan antagna lärosatserna, ”credenda” och ”agenda”. Följaktligen är det en kyrkans kollegialrättighet, tillhörande varje dess medlem, att välja lärare och präster. Denna kollegialrättighet är medelbar, då den inte är oupplösligt förenad med kyrkans ändamål. Prästämbetet som sådant är detta, men rätten att välja lärare och präster är en medelbar rättighet, vilken kan överlämnas t ex åt den politiska överheten eller åt en patronus. Starkare än Nehrman understryker Nelander, att det här verkligen är fråga om att kyrkan själv bestämmer, om, när och i vilken utsträckning den vill överlämna utövningsrätten att tillsätta lärare och präster. Han varnar i detta sammanhang för de sedvanliga ytterlighetsåsikterna. Det får å ena sidan ej v’ara så, att påven eller klerus utövar denna rätt såsom dem självklart tillkommande. Å andra sidan får man ej heller stanna i en hobbiansk ståndpunkt på så sätt, att överheten på ett självklart sätt utövar denna rätt. För Nelander är det en kyrkan tillkommande kollegialrättighet att välja lärare och präster. Denna rätt tillhör v^arje dess medlem. Utövningen av den är en effekt av ”potestas ecclesiastica”, över vilken den själv har att bestämma. På motsvarande sätt blir också för övriga svenska kollegialister frågan omatt tillsätta lärare och präster ett ”modellfall” för hur en kyrkans medelbara kollegialrättighet dels teoretiskt bygges upp utifrån uppfattningen av kyrkan som en ”persona moralis”, ett rättssubjekt med rättskapacitet, och dels för att visa, att det är kyrkan själv som bestämmer vem som skall utöva denna rätt. Detta sker med skiftande utförlighet av de skilda företrädarna för ett kollegialistiskt influerat synsätt i den svenska akademiska undervisningen. Så sker hos Petrus Munck i dennes teologiska läroböcker^®, av Calonius i 55 I Nelander föreläsningar i kyrkorätt behandlas dessa frågor i § 908 f. För belägg se de handskrifter som anförts i not 38 s 219 ovan. Se även Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale, kap 6 § 17, K 134, UUB. 56 ”Jus vocandi ministros Ecciesiae competit toti Ecclesiae, seu est jus Ecclesiae collegiale, idque mediatum seu incommunicabile, cum non involvat finem Ecclesiae religionem, sed earn tantum promoveat.” Munck, Compendium theologiae theticae, 1760 223
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=