dareutveckla vissa tendenser som fanns också hos territorialisterna. Skillnaden mellan de två kyrkorättsliga riktningarna framkommer därför tydligt, när ”ius vocandi ministros” väljes som ”modellfall”. Pufendorf hade i sitt arbete De habitu religionis christianae ad vitamcivilem 1687 framhållit, att när den politiska ov’erheten i staten tillsätter präster, kan detta sägas ske i kraft av att kyrkan överlåtit denna rätt till överheten. Också J H Böhmer hyste en liknande uppfattning.^^ j detta avseende kunde såväl territorialister som kollegialister åberopa sig på uttalanden av liknande art av 1600-talsteologer som Chemnitz, Gerhard, Hiilsemann och av jurister som Carpzov, Brunnemann och Schilter.-'’^ Också de svenska kollegialisterna behandlar utförligt denna fråga. Nehrman-Ehrenstråle behandlar problemet i sina kyrkorättsliga föreläsningar. Han hävdar här, att det är en kyrkans kollegialrättighet att välja lärare och präster. Denna rätt tillhör vidare hela kyrkan och varje dess medlem. Utövningen av denna rätt kan likväl överlämnas till någon eller några. Härigenom har t ex i Sverige uppkommit skillnaden mellan regala, konsistoriella och patronella pastorat. I förra fallet har kyrkan överlämnat sin rätt att välja präst till den världsliga överheten, i det andra fallet har de kyrkliga konsistorierna erhållit rätten att tillsätta präst efter församlingens val, varvid kyrkan kvarhållit sitt ”plenum jus collegiale” och i det sista fallet har rätten att utse präst överlåtits till en enskild person, ”patronus”. Att kyrkan så överlämnat denna sin medelbara kollegialrättighet åt den världsliga överheten eller åt patronus innebär inte, att den mist själva rätten. Endast själva utövningen har överlämnats. Kyrkan kan bortförläna utövningen av en medelbar kollegialrättighet, men mister ej rätten ”in totumsed in tantum”. Genom 1731 års bestämmelserom prästval har kyrkan också fått större frihet än tillförne, framhåller Nehrman.^^ Också Nelander behandlar denna fråga utförligt i sin akademiska undervisning. Till skillnad från NehiTnan bygger han upp denna kyrkans medelbara kollegialrättighet i starkare anknytning till själva kyrkobegreppet. Av den juridiska bestämningen av kyrkan som en ”societas externa” med ett visst bestämt mål följer, framhåller Nelander, att medlemmarna i kyrkan äger rätt att distinkt 51 ”Igitur ubi electio Ministrorum a Principe fit, dicendum est id fieri ab ipso jure Ecclesiae eidem ab hacce delate.” Pufendorf 1687 appendix s 212. 52 J H Böhmer, Introductio in ius publicum universale, 1710 pars specialis, bok 2 kap 5 § 27, dens.. Jus ecclesiasticum protestantium 1, 1738 bok 1 tit 24 § 10, dens.. Jus parochiale, 1738 sekt 3 kap 1 § 7 ff. 53 Se härtill Schlaich 1969 s 230 f. 54 Frågan behandlas i kap 5 § 32 ff i de kyrkorättsliga föreläsningarna. För belägg se de handskrifter som angetts i not 37 s 218 ovan. Se även särskilt anmärkningarna till kap 1 § 8, kap 3 § 14, kap 5 § 32 ff i Nehrman 19, LUB. Belägg finns även i Anmärkningar öfwer Sw. Ius Public: . .. 1740, avd 2 kap 7 § 13 s 423 f, Nehrman 2, LUB. Vissa delfrågor behandlas även i Nehrman-Wettring, De jure patronatus, 1733, Nehrman-Cronander, De legitima ministrum vocatione, 1747. Om 1731 års prästvalslagstiftning se Thomson 1951 passim samt särskilt s 16 f med not 2 s 167, där dessa dissertationer behandlas. 222
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=