ändamål, de medelbara rättigheterna däremot som endast starkt bidragande till att detta uppnåddes.36 De svenska kollegialisterna anslöt sig i huvudsak till denna indelning av kyrkans kollegialrättigheter. De flesta av dem uppställde en systematisk ”katalog” över kollegialrättigheterna, som var tämligen ensartad. Detta gällde med ett undantag. Hos Nehrman-Ehrenstråle saknas denna systematisering. Detta har sin förklaring i två förhållanden. Nehrman byggde i sin kyrkouppfattning företrädesvis på Pfaffs kyrkorätt, medan de övriga svenska kollegialisterna av rent tidsmässiga förhållanden kunde utnyttja Canz, von Mosheims, Liberus och G L Böhmers senare utkomna arbeten. Dessa hade en klarare systematisering än Pfaffs kyrkorätt. Vidare föreläste Nehrman över jurisprudentia ecclesiastica svecana. Han var därför tvungen att mer ta hänsyn till gällande svensk rätt än t ex Nelander, som föreläste över jurisprudentia ecclesiastica universalis, och därvid stod friare i förhållande till den just för tillfället gällande rätten i Sverige. Nelander kunde därför i sin undervisning ägna mer uppmärksamhet åt kyrkorättens grundprincip>er utan att behöva i samma mån som Nehrman anpassa dem till ett rådande rättssystem. Detta innebar naturligtvis i många frågor en spänning mellan jus universale och den positiva rätten. Detta hindrar likväl inte, att det finns starka anknytningspunkter också i Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt till den tyska kollegialismens systematisering av kyrkans kollegialrättigheter. Ur hans föreläsningar i stats- och kyrkorätt är det också fullt möjligt att från olika ställen hämta fram de rättigheter Nehrman uttryckligen räknar som hörande till kyrkans kollegialrättigheter. Först och främst har kyrkan som ett eget jus collegiale rätt att predika Guds ord och handhava löse- och bindenycklarna. Vidare har kyrkan som sin kollegialrättighet rätt att besluta i lärotvister, fastställa ceremonier att brukas vid gudstjänsten, inrätta ett läroämbete, fastställa ordning i kyrkan och vidmakthålla denna genom sin kyrkotukt och exkommunikationsrätt. Härtill kommer även kyrkans rätt till kyrkobyggnader och fasta egendomar. Beträffande de senare indelar Nehrman demi avseende på bruket i ”res sacrae, ecclesiasticae och religiosae”, en indelning, som ytterst härstammar från den romerska rätten men som senare inflöt i den kanoniska rätten och sedermera övertogs med vissa modifikationer av de evangeliska juristerna och teologerna under 1600-talet och också kom att användas av andra jurister i Sverige under 1700talet.37 36 Pfaff, Tractat von dem Ursprunge des Kirchen-rechts und dessen wahren Beschaffenheit, 1722 kap 4 s 305 ff, von Mosheim, Allgemeines Kirchenrecht der Protestanten, 1760 s 449 ff, G L Böhmer, Principia iuris canonici speciatim iuris ecclesiastici publici et privati, 1762 pars generalis tit 1 s 6. 37 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 2 § 2, § 16, kap 3 § 3 kap 5 § 32 ff, kap 6 § 2 f, kap 7 § 1 ff, J 137. Se även motsvarande ställen i J 136, LiSB, K 131—132, W475—476 i UUB samt ovan anförda föreläsningsanteckningar i SKaSB, GUB samt särskilt anmärkningarna i Nehrman 19, LUB. Se även Nehrmans Jus publicum, avd 2 kap 7 § 8 ff, J 118, LiSB, Nehrman, Swänska ius publicum, avd 2 kap 7 § 8 ff, Nehrman 26, LUB samt Anmärkningar öfwer Sw. Ius public:... 218
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=