Sedan det påpekats, att begreppet potestas ecclesiastica kunde användas även i denna inskränkta mening av de svenska kollegialisterna som ”komplexet” av samtliga till prästämbetet hörande jura ministerialia, bör det likväl understrykas, att det merendels användes i sin vidsträcktare betydelse som komplexet av samtliga kyrkans kollegialrättigheter. Kollegialrättigheterna var alla de rättigheter kyrkan behövde för att förverkliga sitt ändamål. Dessa kunde samtidigt betraktas som en effekt av potestas ecclesiastica. 2. Indelningen och omfattningen av kyrkans kollegialrättigheter. De tyska kollegialisterna med Pfaff som den förste räknade vanligen till kyrkans kollegialrättigheter tre olika typer. Först och främst hade kyrkan som sin egen rätt ”ius liturgicum”, dvs rätten att hålla gudstjänst. Hit räknades också rätten att bestämma om yttre förhållanden kring gudstjänstutövningen såsom gudsjänstbruken, platsen och tiden för gudstjänstens ordnande. En andra grupp av kollegialrättigheter var rätten till de medel, vilka krävdes för att hålla gudstjänst. Merendels deducerades dessa rättigheter framrent rationellt i den från statsrätten hämtade mål-medelrelationen, ”finis-remedia”. Kyrkan måste som sin egen självständiga rätt ha bestämmanderätt över alla de medel, somkrävdes för att kyrkan i egenskap av en societas externa skulle uppnå sitt ändamål. Hit räknades vanligen rätten att välja präster, fastställa kyrkoordning, vidmakthålla denna medelst kyrkotukt, fastställa symboliska böcker och trosbekännelse, inrätta ett läroämbete, anskaffa och förvalta kyrkogods och egendomar. Den tredje gruppen av kyrkans kollegialrättigheter utgjordes av alla de rättigheter som krävdes för att förhindra allt som stod i strid med kyrkans ändamål. Hit hörde rätten att avgöra lärotvister, avsätta präster, ”ius reformandi” och att utesluta medlemmar ur kyrkan.^^ Dessa tre olika grupper av kyrkans egna, självständiga rättigheter, över vilka den fritt kunde bestämma, indelas i sin tur i ytterligare två huvudgrupper i förvaltningshänseende. Kyrkan har dels rättigheter, vilka den alltid själv måste utöva. Utövningen av dem kan aldrig överlåtas till någon eller några utan är tillhörigt varje kyrkomedlem. Till denna grupp räknas rätten att hålla gudstjänst, fastställa läronorm och bekännelse och inrätta ett läro- eller prästämbete. Vanligtvis kallas dessa kyrkans kollegialrättigheter ”jura ecclesiae incommunicabilia” eller ”immediata”, omedelbara. Dels har den andra rättigheter som ingår i den andra huvudgruppen och kallas ”jura ecclesiae communicabilia” eller ”mediata”, medelbara. De senare kan kyrkan själv bestämma, om, när, i vilken utsträckning och till vem den önskar överlämna utövningen. De icke medelbara kollegialrättigheterna uppfattades som ingående i själva kyrkans ord. Att inbegripa t ex exkommunikationsrätten i nyckelmakten skulle enligt Nelander strida mot uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis. Se vidare härom nedan s 234. 35 För denna och den följande framställningen se även Schlaich 1969 s 226 f. 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=