politiska maktens majestätsrättigheter.^^ Även från denna tolkning av begrepp>et tog de svenska kollegialistema avstånd. Enligt demvar Canz definition alltför vid. Kyrkans egen rätt tenderade med denna definition att undanträngas till förmån för statens rätt. Jura majestatica och kyrkans jura collegialia fick när frågan gällde begreppet potestas ecclesiastica ej sammanblandas.32 Detta hindrade inte, att även de svenska kollegialistema kunde använda begreppet i två olika betydelser, dels i en inskränkt mening som ”komplexet” av jura ministerialia, dels i en vidsträckt betydelse som”komplexet” av kyrkans jura collegialia. Den förra användningen motsvarade vad som i de symboliska böckerna kallades potestas episcopalis, innefattande ordets predikan, sakramenternas förvalming och handhavandet av löse- och bindenycklarna. Denna uppfattning var inte utan vidare förenlig med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis, bestående av likställda medlemmar. För kollegialistema var det därför först och främst nödvändigt att betona, när de använde denna inskränktare mening av begreppet p)otestas ecclesiastica, att även jura ministerialia i gmnd och botten var en hela kyrkan tillkommande rätt. Det var inte en rätt, som tillkom enbart biskoparna, utan hörde till själva prästämbetet. Detta ämbete var ej delat, och någon skillnad kunde ej göras mellan ”personas ecclesiasticas”. I denna betoning av det enhetliga i själva prästämbetet finns en överensstämmelse med den reformatoriska synen på ämbetet. Detta delades ej så. att vissa ämbetsfunktioner tillhörde prästen och andra var förbehållna biskopen. Reformationens enhetliga ämbetsuppfatming kom likväl att splittras på så sätt, att potestas ordinis, predikan och sakramentsförvaltningen, och potestas jurisdictionis, nyckelmakten, gled isär. Splittringen kan spåras redan hos Melanchton och vann snabbt insteg i litteraturen. Potestas ordinis och jurisdictionis kom att betraktas som två skilda delar av ämbetet och sprängde den enhetliga synen på detta.33 Mot denna uppsplittring måste de svenska kollegialistema reagera. Den stod i direkt motsatsställning till synen på kyrkan som en förening av likställda medlemmar, där ingen hade något imperium. För kollegialistema var även jura ministerialia i viss utsträckning en hela kyrkan tillkommande rätt, över vilka samtliga dess medlemmar hade att bestämma. Jura ministerialia var därför att betrakta som en på prästerna överlåten rätt, vilka utövade denna å församlingens vägnar.24 31 ”Tota potestas ecclesiastica nihil aliud est, quam partim jurium collegialium, partim jurium majestatis complexus, quae duo jurium genera tamen distingvendo sunt.” Canz 1739 § 2247. Se även § 2222. 32 Se nedan. 33 Askmark 1949 s 24 ff, Hulthén 1969 s 187 ff. 34 Även denna fråga behandlas utförligast av Nelander i § 881 i dennes föreläsningar över Darjes kyrkorätt. Se ovan anförda anteckningar efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt. Frågan behandlas dessutom i Nelander-Landby, De origine potestatis ecclesiastice strictae sic dictae, 1748 och Nelander-Friborg, De libertate ecclesiastica, 1750. I detta sammanhang avvisar Nelander även den av ortodoxin utvecklade betoningen av jus clavium. Potestas clavium hör till jus ministerii att predika Guds 216
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=