något, som strider mot kyrkans ändamål. Däremot förbinder sig individen ej att beständigt tro på kyrkans läronorm, vilket ej heller kräves av kyrkan. Individens övertygelse kan ju också ändras.22 Genom ett efterföljande ”pactum subjectionis” uppdrager de så unierade kyrkomedlemmarna åt någon ”fysisk eller moralisk person” rättigheten att bestämma medlen för att kyrkan skall kunna nå sitt ändamål. Denna rättighet kallas ”potestas ecclesiastica” och är summan av kyrkans kollegialrättigheter. Liksom alla andra kollegier i staten måste därför också kyrkan behandlas som en ”persona moralis” med alla de juridiska bestämningar som kan göras utifrån denna definition.23 Även J Bonsdorff slutligen företräder i sin för universitetsbruk avsedda lärobok uppfattningen, att kyrkan är en societas aequalis och somsådan också innehavare av sina kollegialrättigheter. Dessa tillhör hela kyrkan och är okränkbara. Kyrkan har självbestämmanderätt över sin egen rättssfär. Denna kyrkans rätt kan enligt Bonsdorff bevisas ”ex jure Divino” och ”ex jure socii”, vilket Bonsdorff framhåller i direkt anknytning till von Mosheims uttalanden i dennes Allgemeines Kirchenrecht der Protestanten.24 Vissa rättigheter är ”a Christo & Ap>ostolis instituta” och således unika för kyrkan och förlänar denna en särställning i staten, medan andra kyrkans kollegialrättigheter är en följd av kyrkans egenskap av en mänsklig förening bestående av likställda individer. Även för Bonsdorff kan således kyrkans självständiga och från staten klart avgränsade rätt bevisas med de sedvanliga förnuftsrättsliga och rättsteologiska argumenten.23 De akademiska lärare, som influerats av en kollegialistisk kyrkouppfattning, utgick från det purfendorfska kyrkobegreppet om kyrkan som en societas aequalis. Genom att betona kyrkans korporationsrätt rent fömuftsrättsligt kunde de emellertid hävda, att kyrkan hade en egen självständig rättssfär, som var skild från statens. Denna självständiga kyrkorätt kunde enligt demockså be. visas därav, att kyrkan hade ett gudomligt ursprung. De motiv som anfördes i detta sammanhang har här benämnts rättsteologiska. Genomatt anföra dylika motiv kunde de svenska kollegialisterna även hävda, att kyrkan hade en särställning i staten. Den var förmer än andra korporationer inomdenna. Förhållandet mellan dessa två olika sätt att bevisa kyrkans självständiga kyrkorätt kunde variera. L Tengvall och L P Munthe framhöll de förnuftsrättsliga argumenten, medan de övriga företrädde den dubbla asp>ekten, varför de även starkare betonade kyrkans särställning. I synnerhet den senare dubbla utgångspunkten kom att få avgörande betydelse, när man närmre skulle utreda, vilka dessa kyrkans kollegialrättigheter var och hur dessa skulle systematiseras. 22 Se särskilt Collegium Juris-Naturae annoteradt på Professor Munthes Private Föreläsningar Vår-Terminen 1797, § 85 ff s 130 ff, § 88 s 132 ff, § 90 s 134 f, 4: o 341, VöSB. 23 Ibm. Om rättens innehåll enligt Munthe se nedan. 24 Om von Mosheims syn i denna fråga se ovan s 193. 25 Bonsdorff, Conspectus scientiae pastoralis in usum seminarii theologici, del 2 1811 s 484 ff, 490 ff, 496 ff. 214
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=