I likhet med Nehrman framhåller även Nelander i sin undervisning, att på flera sätt kan visas, att kyrkan är en societas aequalis. Liksom Nehrman betonar även Nelander härvid utgångspunkten i de enskilda individerna och dessas konsensusförklaring, också när det gäller kyrkan. Såsom en mänsklig förening bestäms kyrkans struktur av dess ändamål. Detta är ”religiöst”, ”propter religionem”. All religion är oförenlig med tvång, varför också kyrkan måste vara en societas aequalis. Men också av andra skäl kan det visas, att kyrkan är en societas aequalis. I anslutning till Pufendorf framhåller Nelander, att när Kristus inrättade kyrkan, ville han inte anses som en härskare i en stat utan som lärare. Kristus är huvud för den kristna församlingen, vilken är utspridd över hela världen. Kristus har inte stiftat nya lagar utan endast förklarat Gamla testamentets ord. Inte heller utövade Kristus någon dömande makt, vilket däremot krävs i en societas inaequalis, i en stat. Enligt Nelander kan man därför även av dessa exempel från förhållandena vid kyrkans bildande sluta, att denna är en societas aequalis, bestående av likställda medlemmar.^ När också Nelander betonar, att kyrkan är en societas, menar han, att utifrån denna definition av kyrkan flera andra bestämningar kan göras. Kyrkans medlemmar utgör således en ”persona moralis” och kyrkan kan därmed betraktas som rättssubjekt med rättskapacitet. Detta är nödvändigt för att kyrkan överhuvud skall kunna göras till objekt för en rättslig bestämning och undersökning.5 En societas kan i förhållande till imperium civile vara dependens, antingen major eller minor och sedd ur ändamålssynpunkt antingen civilis, sacra eller mixta. Kyrkan är en societas sacra emedan dess ändamål är salus aeterna.® Utifrån denna juridiska bestämning av kyrkan som en societas eller ett kollegium kan också Nelander därefter bygga upp en självständig kyrkorätt i det avseendet, att han ur själva kyrkobegreppet deducerar fram kyrkans egna kollegialrättigheter. Detta sker i enlighet med kollegialismens såväl förnuftsrättsliga som rättsteologiska argument. Förnuftsrättsligt går det enligt Nelander att visa, att kyrkan i egenskap av Nelander-Carlmark, De jure in res sacras, 1754 § 3 ff, Nelander-Stevenius, De qvaestionibus ecclesiasticis ineptis, 1769 § 3 ff. 4 Se § 880 i de föreläsningsanteckningar, som redovisats i föregående not. Se även Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum, kap 3 f, K 134, UUB. 5 Begreppet persona moralis behandlas även utförligt i Nelander-Kjerrulf, De unitate majestatis in republica, 1745 §§ 2—15. Persona moralis kan vara antingen simplex eller compositus. En societas är en ”complexus plurium, quibus omnibus unus communis prefixus est finis.” Härav följer, att ”societas est persona moralis.” Ibm § 7. Dissertationen följer här Pufendorf, De officio hominis et civis juxta legem naturalem libri duo, 1673 § 23. Om begreppet som grund för rättskapacitet se Glaedmark 1948 s 23, E Wolff 1951 s 353, Gierke 1960 s 97 ff, 118 ff. 6 Nelander tar i detta avseende avstånd från Thomasius, som särskiljer tre olika slags societeter, nämligen aequales, inaequales och mixta. Thomasius, Institutionum jurisprudentiae divinae libri tres, 1702 bok 1 § 92. 210
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=