Oav'sett om preses eller respondent är att anse som ”författare” var likväl preses fullt juridiskt ansvarig för dissertationen. Detta visar de många censurfall, som drabbade skilda avhandlingar. Den akademiska friheten beskars i flera avseenden också under frihetstiden. Frihetstiden övertog det karolinska enväldets censurbestämmelser. Först med TF 1766 lättade censuren något, ehum den teologiska kvarstod till TF 1810.1^ Beträffande den teologiska censuren och dess konsekvenser för universitetsundervisningen är A Knös disputation år 1742, De principiis et nexu religionis naturalis et revelatae, under professor skytteanus Johan Ihrcs presidium vid Uppsala universitet mest bekant. Teologiska fakulteten hävdade sin rätt att ensam få behandla teologiska frågor. Genom Kungligt brev 8.12 1749 fastslogs också, att ämnen rörande trosartiklarna endast fick behandlas inom teologiska fakulteten.Preses Ihre var i detta fall juridiskt ansvarig för dissertationen.^® Även den politiska censuren fick betydelse för universitetsundervisningen. Ett av de mera kända fallen är åter Johan Ihre. Under hans presidium ventilerades 1743 och 1747 några dissertationer, som ansågs strida mot den härskande hattregimens politiska ideal. Ihre var politiskt sett mössa. Sompreses för dessa avhandlingar anklagades Ihre inför en särskild kanslirätt 1747. Efter tre år föll domen, och Ihre ålades att som preses för dessa avhandlingar böta ett års professorslön. Domen fastställdes av Kungl. Maj :t 1751. Utslaget visar, att preses var juridiskt ansvarig för avhandlingarnas innehåll. Utöver de fall av politisk censur över akademiska avhandlingar, som tidigare behandlats av forskningen^®, skall ytterligare redovisas för några censurärenden vid Lunds universitet under 1750-talet, vilka visar, att preses var juridiskt ansvarig för innehållet i avhandlingarna. Under perioden 1752—1761 var den ledande hattpolitikern och riksrådet Nils Palmstierna kansler för Lunds universitet. Strax efter sitt tillträde befallde denne, att innehållet i alla disputationer skulle meddelas honom 20 dagar före ventilerandet. Palmstierna kunde härvidlag anknyta till sin företrädare Johan Gyllenborg, som 1744 hade förordnat, att alla disputationer skulle insändas till kanslersämbetet. Från och med Palmstiernas tillträde blev det likväl fråga om en förhandscensur. Denna förhandscensur kom att fortgå till 1763, då respektive fakulteters dekaner återfick censurrätten enligt universitetskonstitutionen. Denna förhandscensur utövades i de flesta fall av kansler personligen, och var i huvudsak av politisk art. I ett flertal fall vägrade han att efter censurering lämna tryckningstillstånd, stödjande sig på Kungl. Maj:ts brev 2.11 1749 om 14 Om censurbestämmelserna se nedan s 138. 15 Tryckt i Annerstedt, Bihang 4, 1912 s 24. 16 Striden om Knös disputation finns utförligt behandlad av Annerstedt, 3:1, 1913 s 184 ff, Wijkmark 1914/15 s 13 f, Dellner 1930 s 167 ff, 250 ff, 255 f, Josefson 1937 s 18 ff, Grape 1, 1949 s 54 f, Segerstedt 1971 s 111 ff, Frängsmyr 1972 s 156 ff. 17 Om detta mål se Annerstedt 3: 1, 1913 s 218 ff. Grape 1, 1949 s 55, Grape 2, 1949 s 375, Segerstedt 1971 s 114 f. 18 Se härtill senast Bollerup 1967 passim samt Segerstedt 1971 s 119 ff. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=