kefrihet hindrades ej av att staten fastställde en religion såsom landets och krävde anslutning till denna. Inget yttre tvång förekom, stridande både mot religion och moral. Ingen tvingades till religion. Att staten däremot i sina lagar uppställde vissa regler kring en kyrka, vars ändamål var såsom nödvändigt för staten erkänt och gillat, hindrade ej, att nödigt utrymme lämnades för vars och ens inre frihet.®® Trots att en viktig utgångspunkt för Boethius var individens religiösa och moraliska frihet kom också i hans akademiska undervisning tanken på religionens nära förknippande med statens ändamål att leda till, att överheten hade rätt att kräva religionstillhörighet till den religion, som staten erkänt såsom ”landets religion”. Genom synen på religionens funktion i staten som moralisk underordnades även den individuella religionsfriheten det religiöst—sociala samband, som så intimt förknippade staten med kyrkan. I konflikten mellan individens rättigheter och statsändamålets krav segrade åter de senare till förfång för individen. Den i grundlagarna som ”landets religion” fastställda religionsuppfattningen sågs härvidlag även som ett uttryck för medborgarnas gemensamma religionsuppfattningoch samfällda religion. Ett krav på anslutning till denna kunde ej anses strida mot den enskilde individens samvetsfrihet.®"^ Samma tankegångar fullföljdes också inom den akademiska undervisningen vid Lunds universitet under århundradets sista tv'^å decennier. Mer kortfattat sker detta i L Tengv'alls undervdsning. Äv'en denne definierar i enlighet med den religiösa individualismens syn trosbekännelsen som ett yttre tillkännagivande genom ord och gärningar av de subjektiva begrepp eller tänkesätt en människa har om Gud och skyldigheterna mot honom. Men också Tengvall betonar förpliktelsen till den yttre gudsdyrkan i samhället. En stat äger rätt att i sina grundlagar fastställa, att en religion skall anses såsom landets. Till denna kan krav ställas på anslutning för medborgarna, utan att detta strider mot samvetsfrihetens princip. Avsägelse av denna religion medför därför även förlust av alla medborgerliga rättigheter.®*^ 66 Ibm s 215 f. Vissa delar av detta problemkomplex behandlas även i Boethius, Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran, 1782 s 159, 174 ff, Boethius-Rönquist. De conjunctione religionis cum virtute sociali, 1788 § 1 f, Boethius-Kastenman. De necessario inter moralitatem et religionem nexu, 1797 passim. Om denna dissertation se Rehnberg 1966 s 319 ff. Boethius-Muncktell, De tolerantia dissentientium indifferentismo vacua, 1800, som särskilt behandlar begreppet unio voluntas och volonté générale. Detta begrepp kunde tas som utgångspunkt för ett fördömande av oppositionen mot en av staten antagen och erkänd religion som ett lagbrott, då förnuft, moral och religion samverkade i staten genom la volonté générale. Boéthius-Eurén, De modo, quo ecclesiae cum republica nexum considerare deceat, commentatio, 1803 passim. Om Rousseaus syn se ovan s 88 f. 67 Om denna syn hos Boethius se även Göransson 1964 s 90 ff. 68 Utkast till lurisprudentia Naturalis. Till enskilta föreläsningar författade af hr Professor Tengvall, kap 2 § 7, 13, 20 f, 25 ff, 31, Jus Publicum universale. Föreläst af hr Professor Tengvall, kap 2:4. Samlingsvolym, LUB. 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=