landets och kräva bekännelseförpliktelse till denna religion av dem som ville vara medborgare i samhället. Kyrka och stat knöts dänned starkare samman, utan att detta ansågs kränka den enskilde medborgarens samvetsfrihet.®^ Fullt utbildade fanns dessa tankar uttryckta också i Daniel Boethius akademiska undervnsning under århundradets sista decennier. Också beträffande denna Boethius underväsning har ovan visats ett nära förknippande mellan religion och moral och bådaderas betydelse för staten. Individens förnuftsfordran av moralitet och religion måste garanteras kunna tillfredsställas i staten.®2 Denna Boethius syn på religion, moralitet, kyrka och stat fick somkonsekvenser i den politiska religionsfrihetsfrågan för främmande trosbekännare, att han finner det fullt tolerabelt, att flera kyrkor kan existera i en stat. Individerna betraktas häiA'idlag även av Boethius som utgångspunkt för bekännelsen. Människor har samlat sig i olika kyrkosamfund kring olika trosbekännelser. Statens uppgift är att tillse och hindra, att olikheterna mellan dessa kyrkor ej medför olägenheter för det yttre rättstillståndets upi^rätthållande i staten. Sett utifrån statens synpunkt var alla kyrkosamfund lika i det avseendet, att deras samhällseffekt var en vilja till sedlighet och religion, vilka bådadera var av fundamental betydelse för staten. Denna syn innebar likväl ingalunda en upplösning av bekännelseförpliktelsen för ”landets egna baiai” till landets religion. Tvärtom ledde synen på religionens och kyrkans folkuppfostrande syn liksom i Neikters undei'vdsning till ett förstärkt förknippande mellan kyrka och stat. Kyrkans verksamhet räknades som ett medel gagnande statens ändamål såtillvida, att den åsyftade ”böjelsernas danande till sedlighet”. K) rkan själv var endast en moralisk förening med föreställningar verkande på den inre övertygelsen som enda medel. Staten däremot hade för upprätthållande av rättstillståndet i landet tvångsmakt. Denna kunde brukas för att utesluta medlemmar, som ej kunde tillrättavisas enbart med kyrkans egen kyrkotukt, försåvitt kyrkan erkändes och beskyddades av staten. Då staten inom ett område erkänt en kyrka, måste den anse gärningar riktade mot denna kyrka såsom gärningar, som föll under ”policens åtgerd” på samma sätt som rörande laster, som uppenbart stötte moraliteten. Också i Boethius akademiska undeivisning blir dessa tankegångars förenlighet med individens samvetsfrihet ett huvudproblem. Individens tankefrihet innebar för det första en rättighet att för sin enskilda övertygelse icke underkastas något lidande, så länge denna övertygelse inte uttrycktes i gärningar, genom vilka andras rätt kunde skadas. Den innebar tillika frihet att meddela andra sina tankar, så länge det skedde på ett sätt som ej skadade varken den enskildes säkerhet eller satte i våda det borgerliga samhällets rättstillstånd.®® Denna tan61 Se härtill även Collegium i Statistiquen. Enligt Herr Professor Neikters Föreläsningar. Ähr 1793, s 19 ff, s 22 f, s IQO ff, Westin 173, UUB. 62 Se ovan s 93 ff. 63 Se ovan s 132. 64 Boethius, Försök till en lärobok uti naturrätten, 1799 s 98 f. 65 Ibm s 47 f. 179
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=