\ ara den enda kyrkan ocli hävda dennas ställning med våld, dels ”vår tids naturalister”, somvill tillåta all gudsdyrkan utan åtskillnad.^^ I avhandlingen framhålles även, att det ej är nödvändigt, att människor sammansluter sig i samfund för utövning av sin gudsdyrkan. Även utanför kyrkosamfunden fungerar denna. Det är ej heller nödvändigt eller ens möjligt, att läroenhet uppnås mellan individerna i ett samfund. Enighet härvidlag är något mer att hoppas på för framtiden än möjligt att realisera. Den enskilde individen blev däimed bekännelsens utgångspunkt.^® Samtidigt med att individen och dennes rättigheter på detta sätt skjutes i förgrunden, betonas å andra sidan också statens eller den världsliga överhetens rättigheter i fråga om religionsutövningen i staten. Bakom betonandet av dessa rättigheter ligger i sin tur synen på religionen som ”statsreligion” och dennas moraliska betydelse för staten. Individens rättigheter garanteras på så sätt, att öv^erhetens makt endast kan sträcka sig till den yttre gudsdyrkan. Människornas inre gudsdyrkan kan aldrig ligga under mänsklig domvärjo. En överhet får således ej förfölja medborgare på grund av deras avvikelse från den antagna religionen och ej heller får de tvingas till landets religion.^® Å andra sidan måste frågan om bekännelseförpliktelsen också ses utifrån samhällsfördragets innebörd och statsändamålets krav. Ett land har i sin lagstiftning dels rätt att uppställa vissa krav både på att en viss religion skall vara ”landets religion” och att fullt medborgarskap kräver anslutning till denna, och dels rätt att bestämma, vilka andra religioner, som kan tillåtas religionsutövning i landet. Att en religion fastställes såsom ”landets religion” eller med andra ord uppfattas som ”statsreligionen”, innebär ingen kränkning av samvetsfrihetens princip, överheten varken förföljer eller tvingar någon på grund av hans religionsuppfattning. Var och en som ej accepterar detta statens krav har vidare rätt att fritt lämna landet.®® Trots att denna av^handling under Neikters presidium så starkt betonade individens frihet också i religiösa frågor, att tanken på att det ej var nödvändigt att ingå i kyrkosamfund framfördes, fick denna religiösa individualism ej till konsekv^ens, att staten därmed skulle ställa sig likgiltig till religionsutövmingen i landet. Tvärtom kunde som en konsekvens av den syn på förhållandet mellan religion och moral som Neikters undervisning representerade, konfessionalismen och sambandet mellan stat och kyrka åter stärkas. Staten behö\’de för sin existens moral, som i sin tur grundade sig på religionen. Den ”dominerande kyrkan” i ett land hade därför en betydande folkuppfostrande funktion. Kyrkan kunde inte verka genom tv^ångsmedel. Staten däremot kunde i sin lagsdftning och utifrån statsrationella motiv fastställa, att en viss religion skulle vara 57 Neikter-Soilander 1788 § 1 s 3 f. 58 Ibm § 3 s 7 f. 59 ”Hos vero limites transeunt Imperantes, qui cives ob sacra a suis diversa persequuntur, vel ad cultus a se fictos compellere instituunt”. Ibm. s 9. ”Itaque Imperantes, ut jam diximus, limites auctoritatis suae transiliunt, si cives snos ad religionem, quam abhorrent cogere tentant”. Ibm. § 4 s 11. 60 Ibm § 5 ff s 13 ff. 178
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=