om den akademiska undenåsningen nådde man under århundradets sista årtionden även därhän, att det ej var absolut nödvändigt, att indivåden anslöt sig till ett kyrkosamfund. A andra sidan kom under motsvarande tid uppfattningen om religionens förhållande till staten att betonas från nya utgångspunkter. Religionen hade den allra största betydelse för medborgarnas etiska handlande, deras moral, dygd och sedlighet. Staten kunde därför ej vara likgiltig för den religion, varpå medborgarnas sedlighet vilade. Tvärtom var det ett statsintresse av första ordningen. Utifrån denna tanke började tanken på en statsreligion växa fram. Till denna statsreligion var det på nytt naturligt att kräva anslutning av medborgarna i landet. Konfessionskravet och sambandet mellan stat och kyrka kom med denna syn att åter stärkas. Denna nya bedömning av religionsfrihetens förenlighet med bekännelseförpliktelsen till landets religion för svenska medborgare finns uttryckt i den undervisning, som meddelades av J F Neikter och D Boetheius vid Uppsala universi tet, av L Tengvall och L P Munthe vid Lunds universitet och av H G Porthan vid Åbo universitet. Ovan har beträffande professor skytteanus J F Neikters akademiska undervisning vid Uppsala universitet under århundradets sista decennier visats, att han i denna starkt framhöll det nära sambandet mellan religion och moral. Därmed framhöll han även religionens fundamentala betydelse för staten. Det gällde också den yttre gudsdyrkan. Genom att den yttre religiösa observansen vidmakthölls genom kyrkogång bidrog detta till att ”civilisera människorna”. På grund av denna religionens betydelse för staten hade också den världsliga överheten stort intresse av att religionsutövningen var ”förnuftig”. Detta krav tillgodosågs delvis genom att prästerna hölls under uppsikt och ej lärde en annan religion än den staten ”anförtrott” dem. Prästernas verksamhet hade en viktig folkuppfostrande funktion.Beträffande religionsfriheten för främmande trosbekännare hävdade Neikter i sin undervisning, att dessa trosförv'anter, oaktat de skiljde sig från den allmänt antagna religionen i landet, borde ha rätt till religionsutövning, försåvitt de ej störde statens lugn och säkerhet.^^ Infödda svenska medborgare däremot skulle bekänna sig till landets religion. Hithörande problem diskuteras utförligast i en särskild avhandling, ventilerad 1788 med titeln De tolerantia diversitatem religionum.^® Redan inledningsvis konstateras i denna, att det synnerligen i ”våra tider” diskuterats omöverhetens befogenheter beträffande medborgarnas samvetsfrihet, i de fall dessa avviker i sina uppfattningar om Gud och gudsdyrkan. Avhandlingen ville i denna fråga undvika två ytterligheter. Dels den romei-sk-katolska kyrkans försök att 53 Se ovan s S8 ff. 54 Se ovan s 92 ff. 55 Se ovan s 130 ff. 56 Om denna avhandling se ovan s 131. 177 12 — Stat, religion, kyrka
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=