farande aktuella kyrkopolitiska spörsmålet, huruvida det är förenligt med religionsfrihetcns princip, att i ett land, där flera religioner tillåtits offentlig religionsutövning, cri religion likväl har en särställning och denna religions bekännare har vissa borgerliga förmåner, som andra religionsbekännare saknar. Att detta problem nu började diskuteras våsar på den förskjutning, som skett i religionsfrihetsdebatten under 1700-talets sista årtionden. Problemet diskuteras av Nelander i anslutning till Mendelssohns påstående, att om en religion i ett iand hade en särställning, detta lade band på den individuella religionsfrihetens princip.^l Nelander anför i detta sammanhang, att religionsfriheten kan komma att hindras och att detta också stundom inträffat. Å andra sidan visar erfarenheten, att sådant inte alltid inträffar. En religionstolerans, där en religion har en särställning och andra religioner tillåtes en i viss mån begränsad religionsfrihet, bör inte utan vådare fördömas, såsom Mendelssohn gjort. Vad man än vill tycka härom, så är ett dylikt religionsfrihetssystem ofta nödvändigt och oundvikligt. Detta gäller i synnerhet, om en religion och en kyrka sedan gammalt innehaft en särställning, och sedan andra religioner tillerkänts religionsfrihet, fortfar att inneha en särställning. .\tt fråntaga den ”dominerande” kyrkan alla dennas rättigheter, skulle innebära ett också för staten fördärvligt tvång. Individens religionsfrihet har redan garanterats.^- Trots de förskjutningar som inträffade i problemkomplexet bekännelseförpliktelse och samvetsfrihet i Nelanders senare undervisning, kvarstod kravet på den av' staten krävda anslutningen till landets religion. Detta krav ansågs av^ honom ej heller strida mot samvetsfrihetens princip. Förskjutningarna i problemkomple.xet visar likväl på de alltmer uppenbara svårigheterna att samtidigt hävda samv^etsfrihetens princip, och ändå komma till resultatet, att alla medborgare skulle ansluta sig till samma religion, försåvitt dessa skulle kunna anses berättigade till fullständiga medborgerliga rättigheter. För Nelander låg lösningen i hans senare undervisning i framhållandet av tanken, att den kristna religionen understödde såv'äl medborgarnas naturliga rättigheter och skyldigheter, som utgjorde det bästa stödet även för deras borgerliga frihet. Den kristna religionen hade tillika ett företräde framför andra äv'en för staten som helhet. Statens och indivådens intressen kunde följaktligen förenas i denna fråga. Därmed kränktes ej heller samvetsfrihetens princip av' den stat, som krävde anslutning till den evangeliska-kristna religionen. Kravset på bekännelseförpliktelse kunde därmed kv^arstå. Detta allvarligare ifrågasättande av' det berättigade i den lagfästade bekännelseförpliktelsen dominerar inomden akademiska underv isningen under 1700talets två sista årtionden. Individens frihet också i religiösa frågor markerades allt starkare. Individen sågs också alltmer äv^en som bekännelsens utgångspunkt, vilket kom att medföra, att bekännelsen kom att relativ iseras till att uppfattas som indiv idens konfessionella uttrycksformer för uppenbarelsen. In51 Mendelssohn, Jerusalem oder iiber religiöse Macht und Judenthum, 1783 s 64 ff. 52 Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale, § 59, K 134, UUB. 176
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=