barn”. Både individ och stat är förpliktade till yttre gudsdyrkan. Staten har därför rätt att kräva a\' sina medborgare, att dessa bekänner sig till en yttre gudsdyrkan. Frågan gäller nu till vilken gudsdyrkan eller religion staten kräver bekännelseförpliktelse. Ett oavvisligt krav på den religion, som skall kunna betraktas som ”landets religion” och som staten kan ställa krav^ på bekännelseförpliktelse till är, att den inte får upphäva eller av'vika från den naturliga religionen. Ingen uppenbarad religion kan vara ett stöd för en stat eller regering, försåvitt den inte är överensstämmande med den naturliga religionen. Den religion som häst öv^erensstämmer med detta krav är den kristna evangeliska religionen. Detta innebär inte, att man som t ex den danske teologen Masius i dennes skrift De interesse principium circa religionem evangelicam 1687 kan säga, att den evangeliska religionen är den enda, som kan anses överensstämma med den naturliga och således anses som den enda religion, som kan vara ett borgerligt samhälles stöd. Den evangeliska religionen har likväl i detta avseende ett företräde framför andra religioner.'** Staten hade följaktligen rätt att kräv'^ anslutning till denna religion, som bäst överensstämde med den naturliga. Hur förhåller sig nu denna bekännelseförpliktelse till den enskilde medborgarens samvetsfrihet? Svaret härpå utgör Nelanders lösning av bekännelseförpliktelsens problem. Då den kristna religionen bäst överensstämmer med den naturliga religionen borttages genom denna inga friheter, som en människa har både som fri individ och i egenskap av medborgare i samhället. Den kristna religionen fråntager ingen någon annan frihet än att på ett självsv^åldigt och laglöst sätt följa sina onda lustar och begäreiser. En medborgares borgerliga frihet består i en rättighet att göra vad som ej står i strid med naturens lag och en förnuftig stats lag. Den evangeliska religionen står i full överensstämmelse med dessa. Varken individens frihet eller medborgarens borgerliga frihet i samhället borttages därför genom den kristna, evangeliska religionen.*^ Såväl individens som statens krav tillgodosågs följaktligen i den kristna religionen. Någon konflikt behövde därför ej uppstå mellan statens och individens krav beträffande religionen. Att staten krävde bekännelseförpliktelse till ”landets religion” inkräktade ej på den enskilde medborgarens samvetsfrihet. Kravet på religionsenhet var väl förenligt med den enskilde medborgarens samvetsfrihet. Detta krav på bekännelseförpliktelse till landets religion låg följaktligen också inomde gränser, inom vilka den världsliga överhetens makt öv^er medborgarnas religion hade att röra sig. Dessa gränser uppdrogs av statens krav på allmän välfärd, den enskilde samhällsmedborgarens samvetsfrihet och själva den kristna församlingens beskaffenhet. Samtliga krav uppfylldes av den uppenbarade, kristna evangeliska religionen. Slutligen bör det även framhållas, att Nelander också diskuterar det fort48 Ibm kap 13 § 39. 49 Ibm § 40. 50 Ibm kap 15 § 56. Se härtill även nedan om överhetsmaktens avgränsning s 307. 175
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=