ningen, att den som vid sitt ämbetstillträde ej vill avlägga den krävda eden eller senare ej kan hålla den, har frihet att resignera sin tjänst. Ingen tvingas att i denna situation ha kvar tjänsten. Genom att ett sådant krav ej förekommer, är ej heller tvång förbundet med eden.-^^ Beträffande bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” och dess förhållande till samvetsfriheten sker emellertid i Nelanders undervisning en viss förskjutning, som samtidigt innebär ett allvarligare ifrågasättande av om det över huvud var möjligt att förena dessa begrepp. Ovan har visats, att en förskjutning skedde i synen på religionens förhållande till staten överhuvud. Om tidigare hade betonats själva enighetens fundamentala roll, betonades i ett senare skede själva religionens betydelse. Individens rättigheter kom alltmer att skjutas i förgrunden. Detta kom till uttiyck i synen på den politiska toleransen gentemot främmande trosbekännare, där en utveckling mot en allt större förståelse för dessas religionsfrihet i Nelanders undervisning har kunnat konstateras.Även beträffande infödda svenska medborgare ägde en förskjutning mm på så sätt, att med tillgripande av distinktionen mellan fundamentala och icke fundamentala trossatser herrnhutare kunde räknas som tillhörande landets religion. Eftersom herrnhutarna ej avvek från kyrkans fundamentala trosartiklar, kunde de räknas som medlemmar av' kyrkan. Därmed bekände de sig också till den i lagen antagna rikets religion. Följaktligen måste de betraktas som fullvärdiga statens medborgare. Också i Nelanders undervisning har därigenom skett en utvidgning av begreppet landets religion på så sätt, att även herrnhutarna ansågs bekänna sig till denna."*! Slutprodukten i Nelanders undervisning rörande kyrkorättsliga problem utgöres av hans på 1780-talet utarbetade och för tryckning avsedda Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale. I dessa gav Nelander uttiyck åt en positiv syn på den politiska toleransen för främmande trosbekännare. Såväl rationalistiska som humanitära motiveringar härför framfördes.*2 Denna kyrkorätt behandlar också utförligt frågan om bekännelseförpliktelsen och samvetsfriheten för ”landets egna barn”. Redan inledningsvis framhålles, att varje människa tillkommer en ofelbar religions- och samvetsfrihet enligt naturens lag. Denna frihet går vidare ej heller förlorad när människorna samtidigt ses som medborgare eller som medlemmar av en kyrka. Att finna den rätta medelvägen mellan individens religions- och samvetsfrihet, kyrkans rättigheter att kräva anslutning till en väss trosbekännelse och bådas förhållande till samhällets krav, är emellertid svårt. En kyrkas fastställ39 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica och anmärkningen till densamma, kap 2 § 23, Nehrman 19, LUB. 40 Se ovan s 125 f. 41 Praclectiones . . . prof Nelandri in Darics Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem... 1770, § 916, 4: o 31, VöSB. I de föreläsningsanteckningar som bevarats efter Nelanders tidigare undervisning i kyrkorätt, har herrnhutismen ej direkt omnämnts i detta sammanhang. 42 Se ovan s 125 f. 173
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=