vetsfrihet för individen försåvitt det förbehållet göres, att eden är bindande endast så länge en person är övertygad omsanningen i den läronormhan beedigar att hålla.Därefter framhålles, att kyrkan under inga omständigheter själv med maktmedel kan utöva de rättigheter, som härflyter ur kravet på uniformitet i läroämbetet, tillämpat på juramentum religionis. Ett annat förhållande inträffar emellertid, om den världsliga överheten kräver juramentumreligionis. Denna överhet har maktmedel till sitt förfogande och kan beivra avo^ikelse från eden.35 Tanken är i detta fall den, att kyrkans medlemmar även är statens, och den senare har rätt att uppställa villkor för tillträde till offentlig tjänst.^® För att kunna förena denna statens rätt att beivra ett brytande av' en promissorisk ed med den indh iduella samvetsfrihetens princip tillgripes nu den gängse distinktionen mellan externa och interna.Då den världsliga överheten kräver, att präster och lärare inom undervisningsväsendet skall undervisa i överensstämmelse med den lagligen antagna läronormen och bekännelsen i landet, och tillika edligen förpliktiga sig härtill för framtiden, gäller denna ed endast ’"externa” och ej ”interna religionis”. Det är då ej längre fråga om potestas, utan om den yttre och den inre tron, fides. Med detta menar a\ handlingen, att överheten av en person i offentlig tjänst har rätt att kräva, att denne undervisar i överensstämmelse med antagen läronorm och bekännelse. Det innebär däremot inte, att den enskilde personen avkrävdes ed att även tro på den antagna bekännelsen. Den inre tron beröres ej av vare sig kyrkans eller den världsliga överhetens potestas. På så sätt menar avhandlingen, att överhetens krav på promissorisk ed i yltre mening kan sägas vara förenlig med den enskilde personens samvetsfrihet. Frågan gäller endast den yttre bekännelsen och sträcker sig inte till individens tro.^® Samvetsfrihet och t\ång bryter sig följaktligen mot varandra även i synen på religionsedens karaktär i föreliggande avhandling liksom i Nelanders övriga undervisning. Försöket att förena det i grunden oförenliga bekännelsekravet till landets religion, manifesterat i religionseden, med den enskilde individens samvetsfrihet, leder till motsägelser och glidningar i tankegången. Dock kan för.söket till föreningen dem emellan i Nelanders undervisning sägas vara mer genomtänkt och allvarligt menat än Nehrman-Ehrenstråles ståndpunkt i denna fråga. Denne löste problemet på så sätt, att han kortfattat framför uppfatt34 Nelandcr-Wicsel 1746 § 18. 35 ”Quod si is sit inter Ecclesiam atque Rempublicam nexus, ut hacc cives non admittat, nisi qui ejus sint membra: jus, quod circa juramentum Religionis Ecclesiae competere demonstratum est, Principi acquiritur”. Ibm § 28 s 31. 36 ”Quod si is inter Ecclesiam atque Rempublicam nexus, ut in hac nulli ad officia vel munera publica admittantur, nisi qui ejus sint membra: jus Principi acquiritur juramentum Religionis ab officialibus publicis exigendi, eosque, qui idem vel praestare detrectant, vel praestitum non servant, ab officiis publicis excludeni”. Ibm § 29 s 34. Samma argumentering återkommer i debatten om eden under senare delen av 1700-talet. Se härtill Rehnberg 1966 s 52, Nyman 1967 s 303 samt nedan. 37 Om denna distinktion se nedan s 306. 38 Nelander-Wiesel 1746 § 32. 172
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=