Framför allt hade J H Böhmer behandlat hithörande problem. En huvudtanke i Böhmers uppfattning av religionseden, juramentum religionis, är följande. En person kan aldrig bindas med en ed mer än med ett löfte vid sitt ämbetstillträde. En person kan visserligen vid detta med ed bekräfta, att han håller det han beedigar för sant, men han kan ej lova för framtiden, att han alltid skall hålla detta för sant. Den situationen skidle, om så vore fallet, kunna uppstå, att han vore bunden med en ed av absolut bindande karaktär vid något, som han vid senare tillfälle skulle kunna anse v'ara stridande mot Guds ord. Med utgångspunkt från denna tanke förkastar därför Böhmer tanken, att eden skulle kunna ha en absolut förpliktande karaktär för framtiden. Dess innebörd är i stället, att en person vid sitt ämbetstillträde bekräftar, att han håller det beedigade för sant. Detta är en assertorisk ed. Om eden vore promissorisk skulle den v'ara utan nytta och endast föra tvång med sig. Den skulle i framtiden kunna komma att strida mot den individuella samvetsfrihetens princip. I föreliggande dissertation under Nelanders presidium 1746 behandlas frågan om edens karaktär i anslutning till hur man skall förfara med den som br^’ter eden och detta förfarandes förhållande till den enskilde individens samvetsfrihet. Även denna avhandling tillämpar på religionseden den från civilrätten hämtade distinktionen mellan assertorisk och promissorisk ed.^^ Juramentum religionis fattad som assertorium och framsprungen ur kravet på uniformitet kan vara väl förenligt med den enskildes samvetsfrihet. Juramentum religionis innebär således även enligt denna avhandling för det första, att en person vid sitt ämbetstillträde edligen bekräftar, att han just vdd detta tillfälle är övertygad om sanningen i den läronorm han beedigar. Detta behöver ej innebära en absolut edlig förpliktelse för framtiden och är väl förenligt med samvetsfrihetens princip.^^ Så långt överensstämmer av handlingen med J H Böhmers ståndpunkt. Men den vdll även vdsa, att juramentum religionis fattad som promissorium är förenlig med samvetsfrihetens princip, och går i detta avseende utöver Böhmer. Först hävdas åsikten, att även en promissorisk ed kan vara förenlig med sam31 J H Böhmer, Jus ccclesiasticum protcstantium 1, 1738 bok 1 tit 12 och 24, dens., Jus parochialc, 1738 sekt 3 kap 1 § 47 ff. 32 ”Ubi in juramento aliquid nude af firmatur vel negatur, assertorium; ubi autem aliquid promittiur, promissorium juramentum dicitur”. Nelander-Wiesel 1746 § 11 s 15. Distinktionen brukades allmänt i den juridiska litteraturen. Se t ex Grotius, De jure belli ac pacis, 1642 bok 2 kap 11 s 199 ff, Thomasius, Institutionum jurisprudentiae divini libri tres, 1702, bok 2 kap 9, Canz, Disciplinae morales omnes, 1739 § 249, § 2849 samt givetvis även av Böhmer i ovan anförda arbeten. 33 Nelander-Wiesel 1746 § 15. Se även följande citat efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt: ”Cujus juramenti non is est sensus, quasi juraretur semper ita statuendum esse; quod cum in nullius potestate sit, neq. promitti potest. Sensus autem hic est, quatenus nimirum nunc convietus est de iis, quae in hoc typo continentur”. Annotata in Jus ccclesiasticum universale . . . 1754, § 888 s 126 samt även Annotationes in Jus Ecclesiasticum . . . Johannis Nclander, § 888 s 59, bådadera i LUB. 171
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=