ä\'en konflikten mellan andra typer av a\\ ikelse från den lagfästa religionen och den enskilde medborgarens samvetsfrihet. Ingen kan straffas för att haji hyser en falsk lära. Detta skulle strida mot samvetsfriheten. Om det är fråga om dogmatisk falsk lära, har överheten ingen rätt att ingripa. Här tillämpas tillika distinktionen mellan fundamentala och icke fundamentala trossatser. Men så snart en person ö\ ergår från att endast hysa till att även utsprida religiösa meningar, stridande mot den i landet antagna religionen, utgör han en fara för statens säkerhet. I detta senare fall måste den politiska maktens innehavare ingripa och med x ärldsliga straff hindra dylik samhällsfientlig verksamhet. I detta fall är det fråga om verkliga straff, ”poenae proprie sic dietae” och ej konventionella straff som t ex kyrkans egen kyrkotukt, vilken härflyter ur frivilliga överenskommelser.2" I Nelanders tidigare undervisning intog även frågan om den av staten krävda edliga bekräftelsen på den i landet antagna religionen av dem som skulle inneha tjänst inom kyrkan och vid skolor och akademier en central ställning. Det var således inte fråga om endast prästernas bekännelseförpliktelse utan även alla lärares inom underv isningsväsendet. Detta problem var, som redan ovan visats, ett ytterligt aktuellt problem vid mitten av århundradet. Både utifrån pietistisk och naturrättslig utgångspunkt riktades kritik mot denna edliga förpliktelse.28 Också utkom en mängd avhandlingar under skilda praesides och vid olika tidpunkter, som upptog religionseden och dess juridiskt bindande karaktär.29 När en särskild avhandling med titeln De jure Principis circa juramentum religionis ventilerades 1746, hade denna avhandling följaktligen en särskild aktualitetsanknytning. Då denna a\ handling dessutom utmärkes av ett mer ingående penetrerande av religionsedens karaktär och i detta sammanhang även tar ställning till de ledande kontinentala kyrkorättsteoretikernas uppfattning härom, skall den nedan utförligare behandlas. 27 Förutom i föregående not redovisat källmaterial se även Adnotationes in Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem. . . 1749, § 873, LUB, Annotata in Jus ecelesiastieum universale . . . 1754, § 873, 876, LUB, Annotationes in Jus Ecclesiasticum . . . Johannis Nelander, § 873, 915, LUB, Quaestiones, distinetiones et definitiones nonnullae Jus Ecclesiasticum Universale concernentes . . . Nelandri . . . annotatae, § 873, 876, B 613 a, KB samt även § 916 i 4: o 31, VöSB. Se härtill även Nelander-Ulmgren. De jure Principis in turbatores religionis, 1744 § 30, författad av respondenten och i viss utsträckning ett försvar för 1735 års rcligionsstadga. Om denna disserration se även Normann 1963 s 17. 28 Nordin 1899 s 28, Staf 1962 s 58 ff, Rehnberg 1966 s 51 ff. För den kontinentala debatten härom se Aner 1929 s 254 ff, Hirsch 4, 1949 s 102 ff. Hornig 1961 s 153 f. 29 Se t ex J Lundersten, De juramenti eorumquc obligatione, 1692, J Bellman, De jurisjurandi religione Se natura, 1704, J Steuchius, De juramenti promissorii obligatione, 1717, Ihre, De jure principis e.xigendi religionis, 1746, L Wåhlin, De exceptione jurisjurandi per metum injustum extorti, 1743, Möller, De obligatione jurisjurandi, 1727. 30 Respondenten L Wiesel (1723—1800) hade inskrivits vid Lunds univ 1741, studerade efter föreliggande dissertation 1746 i Greifswald och blev mag 1757. Sedermera rektor i Växjö. Om honom se Virdestam 7, 1932 s 3. 170
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=