sitet. Ovan har visats, att också i dissertationer under Sleincours presidium fasthölls vid tesen om religionen som vinculum reipublicae. Utan religion skulle stater ej kunna bestå. Likaledes har pekats på den förskjutning som skedde i de senare dissertationerna i synen på i vad avseende religionen kunde sägas spela denna grundläggande roll för staten. Tyngdpunkten kommer härvdd i de senare dissertationerna att ligga på religionens betydelse för sedligheten. I full överensstämmelse med den allmänna utvecklingen fastslås likaledes i dessa, att det är den uppenbarade, rätta evangeliska läran, som har den mest positiva inverkan på denna sedlighet och därmed har den största betydelse för hela samhället.io När frågan gällde den politiska religionstoleransen för främmande trosbekännare har också kunnat konstateras en utv eckling mot en allt större förståelse för denna tolerans, ehuru avhandlingarna under Sleincours presidium i allmänhet företräder en något restriktiv' syn även i denna fråga. När frågan nu gäller bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” till landets religion finns ingen sådan utv'eckling mot en uppluckring av bekännelseförpliktelsen. I en dissertation ventilerad 1776 med titeln De cura principis circa custodiam religionis åberopas såväl KF 1720 § 1, RF 1720 § 1 som RF 1772 § 1 för att inskärpa betydelsen av enighet i religionen. 1735 års religionsstadga och 1734 års lag MB inskärper också samma syn på religionsenhetens fundamentala betydelse, framhålles i avhandlingen. Till den sanna religionen, som är landets religion, är varje medborgare förpliktad att bekänna sig. Särskilt v’iktigt är det i detta sammanhang, att överheten håller ett vakande öga på både kyrkans lärare och på dem, som skall v'ara lärare vid skolor och akademier. Överheten har skyldighet att tillse, att dessa håller fast vid den rena läran. Detta gäller också andra, som skall inneha offentlig tjänst. Dessa måste edligen bekräfta sin anslutning till landets religion. Ett dylikt edligt krav står likväl inte i strid med samvetsfrihetens princip. Eden gäller den yttre offentliga gudsdyrkan. Ingen behöver avdägga ed på den inre gudsdyrkan. Där råder samvetsfrihetens princip. Då överheten på olika sätt värnar om enheten i religionen gör den inte detta med yttre våld, vilket skulle kränka samv'etsfrihetens princip. Med bevarande av denna har likväl staten rätt att kräva av sina medborgare anslutning till landets religion och tillse, att dessa följer den i grundlagarna föreskrivna yttre 10 Se ovan s 87. 11 Se ovan s 126 ff. 12 Respondent var J E Dillner (1749—1817) som inskrivits vid Uppsala univ 1769, prvd 1775, sedermera kh i Tuna. Riksdagsman 1786 och 1792, deltog även vid jubelfesten i Uppsala 1783. Om honom se Bygden 4, 1926 s 182 f, Rehnberg 1966 s 177. 13 Ibm § 4 s 10 ff. Denna överhetens rätt att kräva ed av dem som skall inneha offentlig tjänst och en viss yttre ordnings upprätthållande kring den yttre gudsdyrkan och dessas förenlighet med individens samvetsfrihet uttryckes även i SleincourRissler, De constitutione et indole partium philosophiae practicae, partem posteriorem, 1769 § 12 s 37 ff. 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=