detta ändå utsprider villfarande meningar, är det inte längre fråga om en vilseförd eller ”ett svagare förstånd”, som förtjänar medlidande, ”utan en arg vilja att snärja andra uti samma garn”, vilket bör straffas enligt MB I : 4. Detta straff kan aldrig kränka den enskilde medborgarens samvetsfrihet, överheten förbjuder ej någon att tänka vad han vill utan endast att utsprida villfarelser, som är ”ett rent inbrott uti den allmänna säkerheten och enigheten, som är grundvalen till regeringens bestånd”.® Full konsensus råder således inom den undervisning, som meddelades vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet, i synen på bekännelseförpliktelsens förhållande till samvetsfriheten. Nehrmans och Codings undervisning sträcker sig från 1720-talet till 1780-talets början. Under hela denna period gav's åt de studerande inom denna fakultet samma lösning på föreliggande problem. Ingen hindrades att tänka v^ad han ville i religiösa frågor. Han fick hysa vilka åsikter han ville, blott han höll dessa för sig själv. Samvetsfrihetens princip var därmed garanterad. Att sprida vällfarelser däremot var ett samhällsbrott, som ytterst kunde leda till att landsförvisningsstraffet tillämpades enligt MB 1: 4. En med juristerna överensstämmande syn företräddes också allmänt inom den under\åsning, som meddelades vid de filosofiska fakulteterna under motsvarande tid. Tre exempel härpå skall ges. Det första exemplet utgör J P Sleinc.ours undervisning vid Uppsala univer9 ”Men när sådant oaktadt then willfarande lika wäl utsprider thess lärosatser, så är thet icke widare ett swagare förstånd, som altid förtjenar medlidande, utan en arg wilia at snärja andra uti samma garn som efter 4. § h.c. bör straffas, öfwerheten förbjuder honom icke at tänka, utan at tala allenast om sin wilfarelse och then icke utsprida, hwilket icke är något samwetswerk, utan ett rent inbrott uti then allmänna säkerheten och enigheten, som är grundwalen til Regeringens bestånd”. Kort Inledning til Närmare Begrep och Utredning af de Swårare Ställen, som uti wår Allmänna Lagbok förekomma, föreläst af . . . L. J. Colling, 1771—1772, s 127 f, volym 79, Manuskript- och avskriftssamlingen, Eriesbergsarkivet, RA. Se även Termini Technici Juris Romani af Lars Johan Colling . . . 1757, LUB, uppslagsordet ”Haeresis”: ”Haeresis, willfarelse, afwikande ifrån religio dominans uti ett land. Religio dominans kallas den, som allmänt i landet är wedertagen och hela Riket bekiänner, både Konung och undersåtare, eller ock allmänheten fast Konungen skulle wara annor religion tillgifven. Hos oss är den evangeliska lutherska. Annars in sensu Theol. haeresis en dissensus in Artieulis fundamentalibus. Haeretificationis crimen förekommer uti MB. Haeresis straffas aldrig såsom crimen intellectus, utan såsom crimen voluntatis. Ty far en will af oförstånd, kan han intet straffas; men blir han dä om sin galenskap underrättad, såsom wi dertill ha häri. medel både lärare, som skola underwisa, och kyrekior, hwari Guds Ord föreställes, och likwäl blir wid sin elaka sats, se då är der en malitia voluntatis och då kan han med rätta straffas non qua Haereticus, sed qua Turbator religionis & tranquillitatis publicae”. s 103 f. Se även Jus publicum Universale & Ecclesiasticum . . . 1783, kap 5, Jus ecclesiasticum § 23 ff s 42, § 50 ff s 47, B 371 b, KB samt Colling-Bergenholtz, De differentia inter exercitium religionis publicum et liberum, 1781§2fs7ff, §5sl2 samt i synnerhet § 7 s 17. Om denna dissertation se ovan s 122. 165
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=