samma syn. Som o\'an visats intog Colling i sin underxåsning i förhållande till sin företrädare en öppnare inställning i fråga om främmande trosbekännares rätt till offentlig religionsutövning. De merkantila skälen fördes i detta sammanhang i förgrunden som motiv för en utökning av denna p>olitiska religionstolerans.® I fråga om bekännelseförpliktelsen för landets egna barn däremot företräder han samma syn som Nehrman. Liksom alla andra akademiska lärare hade även Colling att här ta hänsyn till den begränsning, som fanns inom den akademiska undervisningen i rätten att fritt uttrycka åsikter, som kunde anses strida mot grundlagarna. Colling hade också en personlig erfarenhet av den politiska censuren vid universiten, då kanslern för dessa med stöd av Kungl. Majrts brev 1749 om angrepp på regeringssättet och Kungl. Maj:ts brev 1757 angående ungdomens undervisande i grundlagarna, 1758 efter censur vägrade lämna tryckningstillstånd för en avhandling, som var ämnad att ventileras under Collings presidium.'^ Colling hade därför denna personliga erfarenhet av risken att i den akademiska undervisningen hävda något, som stod i strid med grundlagarna. Det är därför ej ägnat att förvåna, att Colling även av dessa skäl i sin undervisning utgår från RF 1720 § 1 och hävdar överhetens rätt att vidmakthålla enigheten i religionen och medborgarnas skyldighet att bekänna sig till denna lagfästa religion. Liksom sin företrädare Nehrman-Ehrenstråle behandlar även Colling i sin undervisning bekännelseförpliktelsens förhållande till samvetsfriheten i samband med att han kommenterar 1734 års lag MB och dess stadganden om landsförvisning för demsom antingen avfaller från landets religion eller fortfar att sprida villfarande meningar i religionen. I detta sammanhang betonar Colling, att grundvalen för att straff för dessa förseelser kan tillgripas är RF 1720 § 1 om enighet i religionen som den första och kraftigaste grundvalen för riket. I förstone kan landsförvisningsstraff enligt MB 1: 3 synas hårt. Landsförvåsning innebär ju ett mistande av medborgerliga rättigheter. Denna påföljd synes därför leda till tvång över den enskildes samvetsfrihet, fortsätter Colling. Men även om det kan synas så, har likv^^äl lagstiftarna enligt Colling ingalunda tillvällat sig herravälde över människornas samveten. Den världsliga överheten handskar tvärtom på ett ganska v^arsamt och medlidande sätt med i religionen avvikande. De gällande religionsstadgarna visar också enligt Colling försiktigheten våd handläggande av villfarelser i religionen. Genom undervisning, förmaning och v^arning söker prästerna först återföra de villfarande ”på salighetens rätta väg” samt i synnerhet varna demför att utsprida sina villfarelser. Omnu någon trots 6 Se ovan s 121 f. 7 Om denna dissertation och den vägrade censuren se ovan s 16 f. 8 Annotata öfwer Swenska Jus publicum efter Hr. Secr. Rollings Föreläsningar A° 1753, s 16 f, B 351:2, KB, Kort begrepp föreläst af Prof. Lars Joh. Colling är 1754, s 15 f, 4;o 165, VöSB, Herr professor Lars J. Collings föreläsningar öfwer Jus publicum particulare . . . 1756, Sectio prima, kap 2, Nordin 1414, UUB, Cursus juridicus Lämpad Till Examen luridicum. . . Föreläst af Lars Johan Colling, 1762, avd 1, kap 3 § 2 s 39 f, B. 374 b, KB, lusOeconomieum föreläst af Lars Johan Colling . . . 1766, kap 1 § 7 s 7, B. 370, KB. 8 Lagars åtskilliga art och beskaffenhet om 164
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=