la trossatser, lämnades ostraffade, skulle inte endast kyrkan skadas, utan också den allmänna säkerheten i staten vilken till slut bringas på fall.^^ För att förena denna statens rätt med den enskilde individens samvetsfrihet tillgriper även dissertationerna under Walerius presidium den sedvanliga distinktionen mellan att iiysa och sprida villfarelser. De som håller sin villfarelse för sig själva lämnas ostraffade, ett öppet utspridande däremot är ett samhällsbrott.^ Mängden av apologetiska dissertationer rörande pietismens och herrnhutismens skadliga verkningar för staten ebbade i stort sett ut under senare delen av' 1760-talet, ehuru undantag härifrån ej saknades. Detta sammanhänger med att dessa fromhetsriktningar efter de första årtiondenas anlopp nu kom att ingå som ett naturligt ferment i kyrkolivet. Inte minst kom den pietistiskt präglade fromheten att få en mängd företrädare och en stark ställning bland prästerskapet med en kulmen under 1780-talet. Ehuru i dogmatisk-teologisk mening konservativa, företrädde flera av de av pietismen påverkade prästerna en kristendomssyn, som med sin inriktning på den enskilda människan i stor utsträckning låg i linje med upplysningstidens betonande av den enskilde individens naturliga, medfödda, individuella rättigheter.- I och med denna uUeckling bortföll i stort underlaget för att i den akademiska undervusningen hävda, att en anslutning till pietism och herrnhutism innebar ett brott mot bekännelseförpliktelsen till landets religion. Därmed upphörde även dessa fromhetsriktningar att betraktas som samhällsskadliga och straffbara. Teoretiskt löstes problemet på så sätt, att pietism och herrnhutism ej längre ansågs innebära ett brott mot kyrkans fundamentala trosardklar, \^arför dessas anhängare nu uppfattades som kyrkans medlemmar, d v' s som bekännande sig till landets religion. Staten hade följaktligen ej längre något intresse av att befatta sig med deras verksamhet. Denna utveckling innebar likväl inte i något avseende, att kravet på bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” mattades. Utvecklingen kan i stället formuleras så, att begreppet ”landets religion” nu vidgats att innefatta även pietistiskt och heiTnhutiskt influerade kretsars religionsuppfattning. Visserligen aw'ek dessa fromhetsriktningar från vissa ej fundamentala trosartiklar. Då de likväl ej avvek från de fundamentala, uppfattades de som hörande till kyrkan och därmed till landets religion. Bekännelseförpliktelsen för landets egna barn till landets religion kvarstod således orubbad trots den ovan påpekade förskjutningen. Till landets religion 99 Ibm § 7 och 11. 1 Ibm. Se även Wallerius-Salenius 1761 § 5 s 12 f. 2 Pleijel i SKH 5, 1935 s 157 ff, 171 ff, 188 ff, 263 ff, 271 ff et passim. Lilja 1947 s 234, Nelson 1936 s 49 ff, Rehnberg 1966 s 25, Lenhammar 1966 s 40 f, 113 ff, 173 f. Beträffande swendenborgianismen har Lenhammar visat, att statsmakterna ej uppfattade denna som störande för samhällets lugn, varför t ex det uppmärksammade målet mot göteborgslektorn Beyer och mot Rosén nedlades. Ibm s 100 ff, 128. 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=