Just under 1750-taIet finns en koncentration av' avhandlingar, som direkt behandlar bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” till landets religion, och som samtidigt anknyter bekännelseförpliktelse till den aktuella religionsdebatten i landet. Den akademiska undervisningen underströk därmed sina anspråk på aktualitet. Frågor rörande herrnhutismen och ”indifferentismen” behandlades ingående vid riksdagarna, och debatten om dessas förhållande till samhället hårdnade därvdd under detta årtionde. De v^entilerade avhandlingarna finner lösningen i distinktionen mellan att hysa och utsprida villfarelse. Detta gäller oavsett de ventilerades inom teologiska*^ eller filosofiska fakulteterna vid de skilda lärosätena.®® endi juramentum religionis, 17.57 § 4 s 5 f, § 7 s 10, Ihre-Asplund, Malum atheismi in republica ostensura, 1758 § 7 s 24 1, Ihre-Yckenberg, De tolerantia religionuni, 1758 § 10 s 23 ff. Aven Ihres docent A A Een uttrycker samma ståndpunkt i sina föreläsningar. ”An vero poeni corrigere eos, qui alia sacra sequantur? Sine dubio, non tamen haereticos Theologicos sed politicos, qui vel exemplo suo turbarunt securitatem publicam”. A A Een, Föreläsningar i naturrätt med ledning av M H Gribners Principiorum iuris prudentiae naturalis Libri IV, s 117, Ihre 157, UUB. 89 Bildstein-Munck, De syncretismo seu indifferentismo religionum Zinzendorfiano orthodoxa adverso, pars generalis theticae, 1758, Westring-Munck, Pars specialis polemica, 1758. Respondenten, nelanderlärjungen och sedermera teol prof och biskopen Petrus Munck är författare. Vid Uppsala univ hade Munck som preses och författare ventilerat en avhandling 1754, De jure principis circa sacra libertati conscientiae non inimico, som i § 11 ff också upptar hithörande problem, samt påföljande år en annan De jure devolutionis, som väckte debatt i Sv’enska Mercurius samma år. I denna debatt skiljer Munck mellan samhällsrättighcter och samvetsrättigheter. De förra tillkommer var och en i den mån hon är medborgare, de senare varje människa som enskild individ betraktad. Samvetsfriheten rör individens inre gudsdyrkan, och kan aldrig kränkas av staten, då denna lansdförvisar en person, som med sin yttre gudsdyrkan stör lugnet i staten. Se härtill Svenska Mercurius 1755 s 237 ff, 303 ff, 331 f. Avhandlingen anmäldes också utförlig i Neueste Geschichte der Gelehrsamkeit in Schweden 1756 s 114—123. Även i sina senare teologiska läroböcker företrädde Munck samma syn. Munck, Compendium theologiae thetlce, 1760 s 260 ff, Munck, Compendium theologiae biblicac novi testament! classica, 1764 s 595 ff. Inom de teologiska fakulteterna utkom vid mitten av 1750-talet också en mängd avhandlingar, som ur rent dogmatisk synpunkt tog avstånd från herrnhutismen. Vid Uppsala univ gäller detta i synnerhet avhandlingar under L Benzelstierna, vid Lunds under J Wählin och S J Munthe. Om dissertationer under Wallerius se nedan. 90 Se främst vid Uppsala univ Almquist-Godenius, De deismo reipublicae noxio, 1753, Almquist-Bergman, De matcrialismis pseudo-theologi et pseudo-politicis, 1756. Om Almqulsts senare apologetiska intresse se Rehnberg 1966 s 151 f. Vid Äbo univ främst av Scarin-Äberg, Circa pietatem philosophiam Hernhutiorum observationes elenchticae nonnullae, 1772 s 7 ff. Som professor föreläster Scarin över J Eenbergs De offieiis liber elementaris, varvid han av de efterlämnade anteckningarna att döma bland athei practlci ”i våra dagar” räknar deister och naturalister. Supplementa in qvaestiones clarissimi Viri . . . Johannis Eenbergii depromptum ex Collegiis privatis . . . Scarin .... s 33, Nordin 2040, UUB. Om Scarin som historieforskare se Mustelin 1957 s 43. 159
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=