den utifiån individens rättighet krävda samvetsfriheten att bii den allmänt rådande för en lång tid framöver. De viktigaste företrädarna härför skall i det följande närmre beröras. Som nämnts intog Ihre ander perioden fram till 1780-talet en ledande ställning i ett flertal discipliner, också inom statsrätten. Ovan har visats på Ihres statsrättsliga uppfattning och på hans fasthållande vid doktrinen om religionens statsbärande karaktär. Religionen var grundvalen för statens bestånd.®'* I fråga om religionsfriheten för främmande trosbekännare intog han en pragmatisk ståndpunkt. Principiellt sett menade han det vara omöjligt att avgöra, humvida det var nyttigt eller skadligt för ett land att tillåta flera religioners offentliga utövning. Enligt honom var det vidare fullt möjligt att med bibehållande av samvetsfrihetens princip förbjuda offentlig religionsutövning för främmande trosbekännare. En främmande trosbekännare kunde antingen låta bli att flytta in i ett land med en begränsad religionsfrihet eller också flytta därifrån. Ingen tvingades att antaga landets religion. Ännu en möjlighet fanns vddare för dessa trosbekännare på så sätt, att de tilläts utöva sin religion i hemlighet för sig själva. Således förekom inte tvång i religionen även då det rådde en begränsning av religionsfriheten för främmande trosbekännare.®^ Delar av samma argumentering återkommer även när Ihre i sina statsrättsliga föreläsningar behandlar frågan omden lagstadgade bekännelseförpliktelsen för infödd svensk medborgare till landets religion och denna förpliktelses förhållande till samvetsfrihetens princip. Grundläggande även för Ihre är doktrinen om religionens oförenlighet med tvång. Felaktighet i religionen kan ej straffas, emedan det är fråga om en ”error intellectus”, vilken lyder under samvetet. En människa kan ej straffas för det hon hyser felaktiga åsikter i religionen. En ateist däremot kan utdrivas ur riket försåvitt han utsprider för staten skadliga satser.^^ På samma sätt förhåller det sig även med ”heretiker”. Såsom sådana, ”qua tales”, kan de ej straffas, utan endast tillrättavisas, undervisas och läras. Utsprider däremot någon sina villfarelser straffas han. Detta innebär ej ett brott mot samvetsfrihetens princip. Han straffas i detta fall för att han trotsar och är överheten olydig och oroar staten.®^ Se ovan s 81 f. Se ovan s 115 ff. ”Error in Religione puniri non debet; est cnim error vitium intellectus, cujus judicia in mea potestate non sunt;” Joh. Ihre, Föreläsningar öfver Gribneri Jurisprudentia naturalis, bok 2, kap 4 § 2 s 193, P 105 b, UUB. Se även bok 1 kap 2 § 2 notitia 5 s 251: ”Nam poena afligi potest ahteus? Atheus qua tali puniri non potest, quatenus est error intellectus, qui vi externa cogi non potest, sed convinci debet demonstrationibus. Alia vero re cst, si disseminanda dogmata et aflicicndo ad eadem amplectanda, rcmpublicam turbet”. ”Haereticus, qva talis puniri non potest, sed corrigi, doceri et institui. Si vero silentium a Principe vi impositum non server, sed errores disseminet, aliud non peimittente conscientia ejus, ad exteros est relegandus, non quatenus errans, sed qvatenus contumax et Principe Inobediens; nec valet heic provocatio ad conscientiam, vi cujus illuminationis sibi concessa alios etiam participes reddere se teneri putat, nam conscientia non est recta, et ut veritas repugnare non potest, facile est 84 85 86 87 157
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=