landets religion. I fullständig anslutning till gällande lagstiftning inskärp>er han självklarheten i att medborgarskap också innebär anslutning till landets religion. Denna förpliktelse innebär ej heller enligt honom något tvång över individens samvetsfrihet. Religionsenhet, kräv^d utifrån statsrationella motiv, och samvetsfrihet, sett ur den individuelle medl^orgarens synpunkt, var därför enligt Nehrman fullt möjliga att förena. Ytterligare ett karakteristiskt drag i Nehrmans syn på möjligheten att förena den samhällskrävda religionsenheten med den individuella samvetsfriheten är hans uppfattning om straffets funktion. Som Anners visat företräder Nehrman en syn på straffet, som innebär ett brytande med den äldre uppfattningen om straffets avskräckande funktion. I enlighet med upplysningstidens äldre reformskola ser han straffets ändamål i första hand som bmttslingens förbättring. Som Anners likaledes visat, betyder detta likv^äl ej en individualpreventiv förbättring. Straffet uppfattas som syftande till att återbörda brottslingen till samhället som en god och lydig undersåte. De statsrationella motiven kommer följaktligen även i denna fråga att dominera på bekostnad av den enskildte medborgarens intresse. Denna Nehrmans syn på straffets ändamål och funktion slår också klart igenom när frågan gäller synen på straff för villfarelse i religionen, antingen det gällde avfall från den rätta läran eller utspridande av villfarande meningar. Utifrån statsrationella motiv krävs religionsenhet. Den som ej vill uppfylla kravet på bekännelseförpliktelse till landets religion eller fortfar med att utsprida vållfarelser trots undervisning, förmaning och v^arning, får lämna landet. Samhällsintresset kommer därmed att segra över den enskilde medborgarens intresse. Någon individualpreventiv syn på landsför\ isningsstraffet finns ej hos Nehrman. I första hand skall samhällets intresse och krav på religionsenhet vidmakthållas. Att Nehrman både i sina stats- och kyrkorättsliga föreläsningar och i sina tryckta arbeten, som nådde en större krets än hans föreläsningar, gav uttryck åt denna syn på förenligheten mellan religionsenhet och samvetsfrihet, kom naturligtvis att få den största betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det bör likaledes påpekas, att Nehrmans syn till alla delar överensstämmer med gällande lagstiftning. Att Nehrman såsom ledande jurist i Sverige skulle företräda en annan syn än den som fanns i grundlagarna, i 1734 års lag, i antagna religionslagar och i skilda kungliga brev och förordningar, skulle också varit synnerligen anmärkningsvärt. Det bör följaktligen understrykas, att kravet på religionsenhet i landet häv^dades från olika håll. Stundom har inom forskningen funnits tendenser att något ensidigt betona teologernas och prästeståndets insatser härvidlag. Ansvaret för tidens religionslagstiftning lägges på de ”ortodoxa” prästerna, som därmed visar en utomordentlig intolerans. I synnerhet gäller detta synen på 1726 års s k konventikelplakat och 1735 års religionsstadga.’^® 75 Anners 1965 s 131 ff. 76 Denna tendens finns särskilt tydligt uttryckt av Hessler 1956 kap 1 som bär rubriken ”Ortodoxiens maktmedel”. Se härtill rec av Ahrén i KÄ 1956 s 244 ff. 154
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=