na ej klart fastställde, vad som var rätt lära.'l Inom den akademiska undervisningen var det vanligt, att man därför tillgrep distinktionen mellan fundamentala och icke fundamentala trossatser. Mot dem som utspred villfarelser, stridande mot fundamentala trosartiklar, var MB I : 4 tillämpbar, däremot ej mot demsom utspred villfarelser, som stred mot "leges articuli non fundamentales”. Problemet löstes naturligtvis ingalunda därmed, då frågan fortfarande kvarstod, vilka trosartiklar som skulle betraktas so^m fundamentala.’^2 Nehrman använder ej denna terminologi, ehuru i sak uttr^xket ”vår tros och salighets grund” torde motsvara den för övrigt brukade distinktionen mellan fundamentala och icke fundamentala trossatser. I detta sammanhang betonar Nehrman även eftertryckligt skillnaden mellan att hysa och utsprida villfarelser i religionen och menar sig därmed även komma tillrätta med problemet om bekännelseförpliktelsens förhållande till samvetsfriheten. Lagen straffar ingen för det han hyser orätta begrepp. Detta skulle strida mot samvetsfriheten. Straff kan tillgripas först när någon utsprider villfarelser och därigenom förför andra och på så sätt oroar den borgerliga menigheten. Den som inte vill upphöra att sprida villfarelser trots undervisning, förmaning och varning, skall straffas med landsför\åsning. Nehrman är i detta fall angelägen om att betona, att en dylik person landsförvdsas ej för att han hyser avvikande religionsuppfattningar ”utan som den allmänna roens och säkerhetens förstörare och förvirrare”.73 Landsförvisningsstraffets tillgripande gentemot dem som avföll från landets religion och gentemot dem som utspred villfarelser i religionen var således enligt Nehrman väl förenlig med den individuella samvetsfrihetens princip. Denna princip var följaktligen även förenlig med kravet på bekännelseförpliktelse. Varje medborgare hade rätt att hysa vdlka åsikter han ville i religionen. Därmed var samvetsfriheten garanterad. Att utsprida villfarelser i religionen däremot var ett brott mot samhället, då enighet i religionen var av fundamental karaktär för detta. Att samhällsfarliga medborgare landsförvisades berörde ej heller religionens oförenlighet med tvång och yttre maktmedel. Dylika personer straffades nämligen ej i och för sig för religionens skull, utan för att de utgjorde en samhällsfara. Någon hårdhet brukades ej heller i religionsmål enligt Nehrman. Flera förordningar om försiktighet vid behandlingen av dylika mål fanns också.7“* Hos den ledande juristen Nehrman-Ehrenstråle finns således ej någon tendens till uppluckring av bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” till 71 Se till tolkningen härav Lenhammar 1966 s 30 f. 72 Se den följande framställningen. 73 Nehrman 1756 avd 2 kap 4 § 15. Nehrman åberopar här särskilt riksdagsbeslutet 27.6 1664 § 2 samt 1735 års religionsstadga § 4. 74 Ibm § 16. Här åberopas särskilt Göta hovrätts brev den 5.7 1742 som fastställde, att ingen fick lagsökas för villolära utan föregående varning eller sättas 1 häkte utan laga dom. 1735 års religionsstadga hade därmed givits en mildare tolkning. Även det kungliga brever 2.5 1751 åberopas av Nehrman i detta sammanhang. Om dessa brev se ovan s 137 f. 153
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=