statsrationellt motiverad. Hur förhåller sig nu detta krav till den enskilde medborgarens samvetsfrihet och till tanken på religionens oförenlighet med tvång öv'erhuvud? Enligt Nehrman strider det varken mot samvetsfrihetens princip eller mot tanken på religionens oförenlighet med tvång att den som avfaller från landets religion landsförvisas.®® Tankegången är densamma som uttryckes i grundlagarna, allmänna lagen och i religionslagama. Enigheten i religionen är samhällets grundval. Den v'ärldsliga överheten är därför skyldig att freda denna enighet och dllse, att allt förblir vid sin rätta lag. Avfall från den i grundlagarna fastställda religionen är därför ett brott i Sverige. Om en som avfaller ej vill bättra sig trots undervisning, förmaning och varning, utan framhärdar i sin villfarelse, bör han som samhällsfarlig förvisas riket.®'^ Om detta krav, tydligt uttryckt i landets fundamentallagar, allmänna lagen och andra gällande lagar och förordningar, är varje medborgare medveten, fortsätter Nehrman. Varje medborgare äger kunskap om att bekännelseförpliktelse till landets religion och medborgerliga rättigheter hör samman på detta sätt, när han erhåller medborgerliga rättigheter. Den som senare avfaller från den rätta läran bryter därmed ett löfte. Om han fortfar att bryta detta en gång ingångna löfte i det han framhärdar i sin villfarelse, är han ej längre värd att behålla sina medborgerliga rätdgheter. Villkoren för dessa var han ju medveten om, när han erhöll dem. En dylik p>erson får därför söka sin hemvist i det land, där den religion han avfallit till antingen tåles eller är förhärskande. Något samvetstvång utövas därför enligt Nehrman ej, när lagarnas föreskrifter om landsförvisning som yttersta straff för dem som avfallit från religionen tilllämpas.®® Avfall från landets religion var den ena grunden för landsförvisning enligt MB 1: 3. I denna balk stadgades samma straff även för den som utspred villfarande lärosatser och efter varningar ej avstod därifrån.®® Nehrman kommenterar även denna paragraf i MB i enlighet med den syn, som uttrycktes i lagarna, och som även var den allmänt dominerande synen. Också i denna fråga uppstår en motsägelse mellan den statsrationellt krävda religionsenheten och individens samvet.sfrihet. Nehrman betonar i sin kommentar till detta avsnitt i MB lagens bestämmelse om att de lärosatser det här v^ar fråga om skulle ”angå vår tros och salighets grund och vara däremot stridande”.'^® 1734 års lag talade om rätt ev-angelisk lära och rätt trosbekännelse, utan att innebörden häri närmre preciserades. Om avfallet eller spridandet av villfarelse ej gällde detta, kunde straff ej tillämpas. Ett visst spelrum fanns därför i lagen, då den66 ”öfwerheten tager sig intet Herrawälde öfwer sina Undersåtares samweter, eller twingar någon til wår sanna Religion, Kongl. Resolution på Pr. B. 1647, then 4 April § 1. Ty sådant strider så wäl emot christna Religionens beskaffenhet, som Undersåtarnes rätt och frihet”. Ibm kap 4 § 1 s 122. 67 Ibm § 2 ff. Se även Nehrman 1729 s 391 f samt dens., 1752 s 105 f. 68 Ibm § 10. 69 Se ovan s 136. 70 Nehrman 1756 avd 2 kap 4 § 12. 152
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=