sen och individens samvetsfrihet finns i Nehrmans år 1756 tryckta Inledning til then svvenska jurisprudfentiam criminalem efter Sweriges rikes lag och stadgar. Nehrman är i detta arbete i första hand en lagkommentator. Han är därmed följaktligen tvungen att kommentera missgärningsbalkens stadganden om landsförvisningsstraff för avfall från den antagna religionen eller spridande av villfarelser. Med utomordentlig klarhet kommer i dessa Nehrmans kommentarer till MB spänningen mellan bekännelseförpliktelsen och individens samvetsfrihet till uttryck. Även Nehrmans syn på straffet kan i denna fråga analyseras utifrån detta arbete. Flithörandc problembehandlas i arbetets andra avdelning, som bär lagbokens titel ”Ombrott och missgärningar emot Gud”.®l Brott och missgärningar mot Gud rör själva grundvalen i samhället, nämligen religionen, framhåller Nehrman. Överheten är därför skyldig att tillgripa allvarsamma medel och straff för att freda denna grundval, försåvitt förmåningar och lindriga medel ej är tillfyllest för att freda denna rikets grundval.®^ Denna Nehrmans syn på religionens grundläggande betydelse för samhället, som han hävdat med så stor energi också i sina föreläsningar över stats- och kyrkorätten, kommer klart till uttryck också i föreliggande arbete. Tydligast framkommer detta i hans uppfattning om hur man skall förfara med ateister.®^ Enligt Nehrman är det omöjligt att förneka Guds existens eller att sakna gudsfruktan och samtidigt vara en god och pålitlig medborgare i samhället. Ingen borgerlig menighet kan nå sitt ändamål eller äga bestånd utan religionen som sammanhållande band. En medborgare utan religion och gudsfruktan är därför sett ur samhällets synpunkt en samhällsfara och bör straffas som sådan.®"* Om religion och samhälle således hör oupplösligt samman, uppstår i sin tur frågan, vilken religion det är, som utgör det starkaste bandet. Nehrmans svar härpå är skenbart klart och enkelt. Medborgarna i samhället skall bekänna sig till landets religion. Denna är i Sverige den rätta evangeliska läran. Den som avfaller från denna förlorar också sina borgerliga rättigheter och för\dsas ur riket.®® Också för Nehrman är således bekännelseförpliktelsen total. Svensk medborgare skall bekänna den i riket antagna religionen. Denna religionsenhet var 61 Oni detta arbete se J E Almquist 1946 s 30 ff, 177 ff samt senast Anners 1965 s 131 ff. Även i andra Nehrmans läroböcker beröres bekännelseförpliktelsen för svenska medborgare. Se dennes Inledning till then swenska iurisprudentiam civilem, 1729 avd 4 kap 2 § 2 s 391 samt Föreläsningar öfwer Ärfdabalken, 1752 kap 7 § 4. 62 ”The brott, som här warda omtaldte, röra således thet, som aldraömast är i Riket, och then kraftigaste grundwalen til ett lofligit, samdrägtigt och warachtigt Regemente. Reg. Form. 1720 § 2. Therföre när underwisningar, förmaningar och flere lindriga medel ej kunna förmå the okynniga, at lemna thenna grundwalen orubbad; är öfwerheten både berättigad och skyldig, at genom alfwarsamma medel och straff, freda then samma”. Nehrman 1756 avd 2 kap 2 § 9 s 103 f. Se även § 10. 63 Nehrman använder i detta sammanhang den i samtiden allmänt brukade distinktionen mellan en ”atheus theoretieus” och en ”atheus praetieus”. Den förre är en som förnekar Guds existens, den senare en, som handlar, som om Gud ej funnes. 64 Ibm avd 2 kap 2 §§ 17—21. 65 Ibm kap 4. 151
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=