Utförligare än de flesta behandlade den ledande juristen i Sverige NehrmanEhrenstråle både i sin akademiska undervisning och i sina läroböcker under tiden fram till mitten av 1750-talet förhållandet mellan det i lagarna fastställda bekännelsekravet och den enskilde individens samvetsfrihet. Med tanke på Nehrmans ledande och opinionsbildande ställning inom den juridiska doktrinens utveckling i Sverige under 1700-talet är det motiverat att något utförligare behandla hans syn på hithörande problem. Ovan har pekats på Nehrmans fördragsrättsliga statsuppfattning. Enligt honomuppkomstater generellt sett genom fördrag, varvad även makten överlämnades åt den som skulle inneha imperium.Också har framhållits, att Nehrman tillika fasthöll vid den allmänt accepterade statsrättsliga och religionspolitiska doktrinen om religionen som vinculum reipublicae. Både i sina föreläsningar över svenska jus publicum och över kyrkorätten betonade han starkt detta nära samband mellan religion och stat. Ingen borgerlig menighet kunde bestå utan religion, v’arför denna måste betraktas som rikets grundval.®’^ För Nehrman var vidare enigheten i religionen en huvudpunkt. Detta tog sig uttryck i en restriktiv inställning dll frågan om främmande religionsbekännares rätt till offentlig utövming av' sin religion. Någon utvidgning a\^ denna rätt ville han ej understödja. Han ställde sig dessutom avväsande till den religionsfrihet, som genom 1741 års förordning tillerkänts reformerta trosbekännare i landet. Religionen och i synnerhet enigheten i denna v-ar för honom en grundval, som han fasthöll väd i hela sin akademiska undervisning.^® Både i sina föreläsningar öv^er svenska jus publicum^^ och öv^er kyrkorätten inskärper han således, att ”landets egna barn” måste bekänna sig till landets religion. Härvid åberopar han RF 1720 § 1 och 1735 års religionsstadga, som kraftigt underströk denna bekännelseförpliktelse. Något avkall från denna princip kan det ej bli fråga om, då enigheten i religionen enligt grundlagarna var landets grundval.®® Den utförligaste behandlingen av förhållandet mellan bekännelseförpliktellesia & respublica turbantur. Cum autem hoc sit, iustum non solum est, sed & officium magistratus Christiani, ut eosdem coerceat. Quod tamen non fieri debet, nec sit in ecclesia Euangelica, supplicio aliquo capitali, contra quam sit in Babele Romana; sed tantummodo excommunicatione ab ecclesiae consortio, & proscriptione e republica. Propterea, quicquid illi patiuntur, non patiuntur propter veram pietatem, sed quod opera erorum merentur”. Björklund-Lithovius 2, 1736 kap 1 § 6 s 11. Se härtill även referat i Salvius Lärda Tidningar samt Råbergh 1901 s 97. I en tidigare disertation under Björklunds presidium visas i anslutning till Pufendorf nödvändigheten av yttre gudsdyrkan i en stat. Religionen stärker själva ”socialitas”. Medborgarna får likväl ej tvingas till religion utan skall tillåtas att leva lugnt och i enlighet med landets ändamål. Björklund-Mansnerus, De cultu Dei externo natura demonstratio, 1731 § 5 s IS ff. 56 Se ovan s 36 f. 57 Se ovan s 79 f. 58 Se ovan s 112 ff. 59 För belägg se ovan s 112 not 55. 60 För belägg se ovan s 112 not 56. 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=