Bekännelseförpliktelsen behandlades i nära anslutning till radikaipietismens angrepp mot enhetskyrkotanken, i synnerhet den form pietismen fått i den finländska radikalpietismen och hos dess ledare Jakob och Erik Eriksson, söner till kyrkoherden i Österbotten Erik Essevill. Erikssönerna blev två år före de här föreliggande avhandlingar ventilerades landsförvdsade. Lithovius dissertationer kan därför sägas vara ett direkt inlägg i den debatt som uppstått rörande landsförvisningsstraffet.^3 Den förra delen av avhandlingen, ventilerad under Bergius presidium, handlar till större delen om separatism och dennas förhållande till kyrkan. Exempel ges här på både en rätt separatism, som den lutherska reformationen och dess separation från den romersk-katolska kyrkan, och en orätt separatism, där exemplen bl a hämtas från nyare tiders separation av Gottfrid Arnolds typ och som företräddes också av Erikssönerna i Österbotten.^”* I den andra delen av avhandlingen under Björklunds presidiumses den religiösa separatismen ur statens synpunkt. Avhandlingen uttrycker i denna fråga samma syn, som företräddes i gällande religionslagstiftning. Om någon smädar eller ringaktar den sanna gudsdyrkan och missbrukar nådemedlen och fortsätter härmed trots upprepade varningar, bör han anses som kättare. Han bör ommöjligt föras tillrätta framför allt av prästerna genom tjänliga föreställningar och varningar. Så länge han ej förför andra och så länge ej genomhans verksamhet för kyrka och stat skadliga sekter uppstår, kan den världsliga makten ej ingripa. Men när detta händer, är det en plikt för överheten att ingripa och som yttersta åtgärd tillgripa landsförvisning. .A.vhandlingen framhåller härvid den nu gängse uppfattningen, att dylika personer, som sprider villfarande läror och därigenomutgör en fara för staten, i detta fall lider vad deras gärningar är värda och straffas ej för sin fromhets skull. univ och där responderat för F Törner, J Steuchius och O Celsius d. ä. Han hade även studerat vid Rostocks univ för att 1724 knytas till Åbo. Ofta visar redan ämnesvalet på de avhandlingar, som ventilerades under Bergius presidium, att dessa är att se som direkta inlägg i den pågående debatten om separatistiska riktningar. Se härtill Råbergh 1901 s 77 ff. Isak Björklund (1686—1740) hade blivit fil adjunkt i Uppsala 1720 för att fem år senare knytas till teol fak i Äbo. Om honom se Råbergh 1901 s 86 ff. 53 Om den finska radikalpietismen och dess ledare Jakob o Erik Eriksson, se Linderholm 1911 s 275 ff, Pleijel i SKH 5, 1935 s 342 ff, Hessler 1956 s 18. I T 230, UUB, finns Sven Roséns Wälmenta anmärkningar öfver the twenne wid Äbo Academi år 1736 hållne disputationer om Separatismo eller afsöndring ifrån lutherska och andra kyrko samfund”. Se även T 233, UUB. Om den förra handskriften se Linderholm, Skrifter och bref af Sven Rosén, 1910 s XIII f. Se härtill även Linderholm 1911 s 335. Roséns anmärkningar spreds i avskrifter i Finland. 54 Bergius-Lithovius 1, 1736 kap 1 § 1—4. I en dissertation några är senare under Bergius persidium återkommer i stort samma kritik av separatismen. Bergius-Wolfstedt. De obligatione christiani adiungendum se certae quidam ecclesiae particularis, 1742 passim. 55 ”Haeretici, quales etiam pertinaces & malitiosi cultus divini publici, & sacramentorum contemtores, omnino sunt habendi, in ecclesia Euangelica, nulla ratione infestatur, quamdiu non seducunt alios, neque sectae ab illis excitantur, quibus ecc149
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=