förordningar. Den kan ej heller ntgöra ett hot mot staten. Med denna inre gudsdyrkan sammankopplas den individuella samvetsfrihetens princip. Eftersom staten ej har något intresse av sina medborgares inre gudsdyrkan och denna ej är tillgänglig för lagstiftning eller straffåtgärder, behöver det ej heller enligt avhandlingen bli någon konflikt mellan den individuella samvetsfriheten och den ur statsnyttosynpunkt motiverade religionsenheten. Tankarna är fria. När det gäller den yttre gudsdyrkan däremot har överheten rätt att ställa krav på sina medborgare. Religionen har en grundläggande betydelse för staten, den kristna har det i synnerhet, och bäst är att enighet råder i denna religion. Nära nog identitet uppstår mellan medborgarskap och kyrkotillhörighet. Den som är god samhällsmedborgare är också en god kristen.27 Under anslutning till framför allt Ziegler framhålles därför i avhandlingen nödvändigheten av att alla tänker lika i detta avseende, att heretiker, som utsprider skadliga satser, hindras från detta och att alla nvheter i religionen, som kan leda till schismata, utestänges. I annat fall kan åsidosättandet av den sanna religionen sprida sig och ställa till med skada för både stat och kyrka.28 Detta uppnås bäst genom att överheten ställer krav på bekännelseförpliktelse till den fastställda läronormen både för kyrkans läraj'e och präster och för dem som skall inneha offentlig tjänst. Det bör här observeras, att detta bekännelsekrav uppställes av staten, vilket var sjäKTlart på 1700-talet. Utifrån synen på religionens betydelse för staten och utifrån statsrationella synpunkter motiv^eras överhetens rätt att undersöka, huruvida någon sprider nyheter i läran och även överhetens rätt att tillse, att vålloläror vederlägges och att hårdnackade landsförvisas. Hårdnackenhet i detta avseende kränker inte endast ”den himmelska sanningen” utan utgör också det skadligaste och mest orosstiftande element för staten.2® Under 1730-talet kom i den akademiska undervisningen kravet på bekännelseförpliktelsen för ”landets egna barn” till landets antagna religion att ytterligare befästas. Kraven på upprätthållande av religionsenheten kunde nu också 26 Ibm §§ 1—6, s 1—7. 27 ”Unde constat, religionem Christianam non dissipate politiam, nec politiam religionem, sed civitatem muruni esse Ecclesiae. Religio igitur Christiana nullo modo jura imperii convellit, imo eadem firmat; is enim bonus civis, qui idem sit bonus Christianus, vere censetur. Proinde quoniam Ecclesia non est ejusmodi status, non itaque jura civitatis infringit, biceps introducens imperium; quod idem est, ac civitatis impedirc finem. Civis adeoque non definit esse civis, quamvis sit Christianus;” Ibm § 21 s 24. Framställningen är här starkt beroende av Pufendorfs De habitu religionis christianae ad vitam civilem liber singularis, 1687 § 41, vilket arbete också citeras. 28 Ibm § 22 s 23. C Zieglers De juribus majestatis tractatus academicus, 1681. 29 Ibm § 23 s 26. Samma synpunkter understrykes även i avhandlingar under presidium av professorn i naturrätt vid Lunds universitet A Moller. Se främst MollerBilling, De unitate religionis in republica tuenda, 1726, passim. Om denna dissertation se ovan s 106 ff. Moller-Rogberg, De damno, quod adcrescit philosophiae morali per politicam privatam, 1729. Gradualavhandlingens respondent Israel Rogberg (1708—1776) hade inskrivits i Lunds univ 1723. Studerade senare även vid utländska univ, blev lektor i Vä.Kjö 1738 och kh i Vittaryd, Växjö stift 1742. Riksdagsman 1755—56. Sjöström 1922 s 82, Virdestam 3, 1929 s 115 f. 143
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=