är kristen. Inget mer sammanhållande band mellan medborgarna inbördes och mellan dessa och ö\ erheten finnes än religionen, och då framför allt enigheten i den rena och sanna religionen.^ Den ena linjen i problemkomplexet religionsenhet och samvetsfrihet är därmed framställd. Religionen och enigheten i denna ses ur statsnyttosynpunkt. Med statsrationella motiv underbygges därför också överhetens kringgärdande av enheten i religionen genom skyddande lagar och bestämmelser och överhetens bruk av de medel, som krävs för att bevara enheten. Därmed berör avhandlingen samtidigt också den andra huvmdlinjen i problemkomplexet. Vilka medel kan öv^erheten bruka för att avv^ärja oroligheter i religionen och hur förhåller sig de tvångsåtgärder, som kan ifrågakomma, till medborgarnas individuella samvetsfrihet? I huvudsaklig anslutning till framför allt J F Reinhards kommentar till Lipsius arbete Political® framhålles i avhandlingen, att det principiellt sett finns tre olika medel att nedtysta för staten skadliga oroligheter. Medlen representerar samtidigt en stegvis skärpning av åtgärderna. Det första medlet innebär, att mått och steg vidtages i förebyggande syfte. Omdessa förebyggande åtgärder ej är tillfyllest, måste rättelser komma i fråga. Omej heller rättelserna har åsyftad verkan måste som sista och yttersta medel straff brukas.^^ I anslutning till Pufendorf säges, att straffen inte syftar endast till att få ett slut på det onda, utan även till att staten därigenomskall draga fördel. Ur statsnyttosynpunkt är det visserligen bättre att söka förebygga det onda. Oftast kan större fördelar för staten uppnås genom tillgift av straffen än genomdessas utkrävande. Stundom är det till och med nödvändigc att i och för sig stralfbara handlingar lämnas obeivrade. Men å andra sidan gäller också, att straff av få personer väcker fruktan hos många. Om dissertationens anförande av Pufendorf markerar en begynnande anknytning till naturrättens syn på att straffets ändamål också var brottslingens förbättring, vilket uttryckts av Grotius, Pufendorf m fl, så bryter sig denna syn mot \edergällnings- och avskräckningssynpunkten på straffet. Denna brytning mellan bättringstanken och vedergällnings- och avskräckningstanken finns representerad tydligare något senare i den svenska rättshistoriska utvecklingen och kommer särskilt till uttryck hos Nehrman-Ehrenstråle. I föreliggande dissertation 1722 finns likväl anknytningen till denna nyare syn på straffets ändamål. Karakteristiskt nog diskuteras straffets ändamål i anslutning till Pufendorf och ses detta ur statsnyttosynpunkten. Den ena linjen representeran17 Steuchius-Kammecker 1722, § 11 s 86 ff. 18 Joh Frid Reinhard, Notitia ad Politica Lipsii, 6.4. 21 n 1. Om Reinhard (1648— 1721) se Jöcher 3, 1751 spalt 1992. 19 ”Sed quoniam tria praecipue sunt remedia, quae in universum, & in genere, seditionibus sopiendis convenire. Politic! scribunt. Primum scilicet, quod consistit in praecautione & providentia: ne accidant, secundum in emendatione: tertium in poenis & supplicio exemplari seditiosorum, quo alii deterreantur”. Steuchius-Kammecker 1722, § 12 s 95 f. 141
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=