met bekännelseförpliktelse och samvetsfrihet och religionens oförenlighet med tvång. Det är därför ej nödv^ändigt att fullständigt redovisa hela det omfattande material, som belyser den akademiska undervisningens lösning av problemet. De åsiktsvariationer, som likväl fanns, skall däremot redovisas. Tanken på att en religion, och då i synnerhet den ”rätta och sanna kristna religionen”, var det för samhället gagneligaste, hade dominerat inom den akademiska undervisningen under förra hälften av 1700-talet liksom under 1600talet när frågan gällde främmande trosbekännares rätt till privat och offentlig utövning av sin religion. Helt naturligt betonades denna tanke än starkare när frågan nu gällde ”landets egna barn”. I en mängd avhandlingar och i bevarade föreläsningsanteckningar betonas därför i enlighet med upplysningstidens äldre reformskolas rationalistiska motiveringar å ena sidan vilket gagn för staten det var, när medborgarna v'ar förenade i en religion, och å andra sidan välken fara staten löpte, när enheten i religionen utsattes för angrepp från olika håll. Först under 1700talets t\'å sista decennier började inom den akademiska undervisningen bekännelseförpliktelsen att starkare ifrågasättas och debatten därmed hårdna. I viss mån möter då delvis nya motiveringar för en bevarad bekännelseförpliktelse och dennas förenlighet med individens samvetsfrihet. Ehuru bekännelseförpliktelsen började ifrågasättas, kvarstod likväl även då kravset på denna förpliktelse. Utvecklingen inom den akademiska undervisningen visar i denna fråga fram mot RF 1809 ^ 16. b. Problemet börjar fixeras på 1720-talet. Från och med 1720-talet kom man att inom universitetsundervisningen på allv'ar börja diskutera frågan om bekännelseförpliktelsens förhållande till samv-etsfriheten och därmed sammanhängande problem. Orsaken till att diskussionen då började hårdna är att söka i den alltmer framträdande oppositionen från pietistiskt influerade kretsar mot enhetskyrkosystemet. I och med enväldets fall förelåg äv^en ökade möjligheter att öppet diskutera hithörande problem. I den ovan behandlade avhandlingen De seditionibus religionis praetextu motis, vars andra del ventilerades under presidium av J Steuchius 1722, och som v^ar författad av respondenten, sedermera superintendenten på Gotland M Kammecker, framhålles starkt det önskvärda i att den rena och sanna religionen (pura solum, vera & orthodoxa) råder i staten såsom den enda religionen. Detta ledde till ett avståndstagande från den politiska toleransen för främmande trosbekännare.i® Men avhandlingen markerar även klart bekännelseförpliktelsen för landets egna barn. Med utgångspunkt från doktrinen om enighet i religionen som det för landet bästa framhåller avhandlingen, att denna enighet måste skyddas. Med klar udd riktad mot den frambr)’tande pietismen framhålles, att överheten bör tillse, att onödigt disputerande i religiösa frågor ej förekommer, att ”nocturna conventicula” förbjudes, och vikten av att överheten 16 Sc ovan s 105. 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=