gionsmål skulle handläggas ’’med öni omsorg" och i det senare, att underdomstol inte fick handlägga religionsmål innan hovrätten fått kännedom därom samt beslutat hur därmed skulle förfaras.* Genomett kungligt brev till justitiekanslern 15/12 1762 fastställdes vidare, att ingen fick instämmas i religionsmål förrän ärendet var anmält till justitiekanslern. Denne föreskrev därefter, hur man skulle förfara. Tillämpningen av 1726 års s k konventikelplakat och 1735 års religionsstadga hade därmed gjorts helt avhängig av justitiekanslern. Lokala aktioner i religionsmål omintetgjordes därmed också i lagstiftningen ehuru ej fullständigt i rättspraxis. Genom detta brev underströks även ytterligare, att religionsmålen skulle handläggas a\ de juridiska instanserna och ej av de kyrkliga myndigheterna.^ Av betydelse för frågan om bekännelseförpliktelsen och universitetsundervisningen är stadgandena i KL 1686. I kap 1 § 1 stadgades, att ”alla de somuti läroståndet, väd kyrkor, akademier, gx mnasier eller skolor, något ämbete tillträda, skola vid ordinationen, eller då de någon gradum antaga, med livlig ed, till denna läras trosbekännelse sig förplikta”.^® KL 1686 fastställde således inte endast bekännelseförpliktelse för prästerna, utan inskärpte ä\’en denna för alla lärare inom undervisningsväsendet. För prästernas vidkommande uttrycktes detta i KL 1686 kap 22 om prästeden^l och PrprK 1723, för lärare vid skolor i 1724 års skolordning^^ samt för universitetslärare i det kungliga brevet 8/11 1749, vari genom censurbestämmelser den rena läran skyddades genom att de filosofiska fakulteterna förbjöds att i föreläsningar och dissertationer behandla sådant som rörde trosartiklarna.^^ Av största betydelse för universitetsundei-visningen v'ar också gällande censurbestämmelser. Fram till tiyckfrihetsförordningen 1766 fanns tre instanser för censur, domkapitel (eller fakultet), censor librorum och kanslikollegium. Genom TF 1766 försvann censorsinstitutionen och kanslikollegiets verksamhet begränsades till importkontroll och uppsikt över try'ckerier. Den teologiska censuren däremot bibehölls. Tryckfrihetsförordningens första paragraf stadgade, att intet, som stred mot den rätta trosbekännelsen och den evangeliska läran fick utges av trycket. Med små ändringar upprepades detta även i TF 1774. Denna kom senare att kompletteras med ytterligare bestämmelser, som markerade skyddet för den rena läran. Detta förhållande kom att gälla fram till TF 1810.14 8 Tryckta i Juslecn 1787 s 297 ff, 302 f. Normann 1963 s 188 not 10, Lenhammar 1966 s 33. 9 Wilskman 2, 1782 s 1178 f, Lenhammar 1966 s 33. Hasselberg 1919 s 175 ff visar, att lagstiftningen hade svårt att tränga igenom pä lokalplanet i rättspraxis. 10 KL 1686 kap 1 § 1. 11 Se härom Nyman 1963 s 126 ff, dens., 1967 s 294 ff. 12 Skolordningen 1724 kap 1 § 4. 13 Tryckt i Annerstedt, bihang 4, 1912 s 24 f. Litteraturen härom är omfattande. Se senast Segerstedt 1971 s 112 f samt Frängsmyr 1972 s 166 ff. 14 För censurbestämmelserna se senast Lenhammar 1966 s 34 ff samt Segerstedt 1971 s 110 ff. 138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=