från landets antagna religion avvikande delades i två grupper. De som trots avvikelsen i religionen höll sig lugna och ej störde samhällets lugn skulle undervisas, förmanas och varnas, först av pastor, därefter av prosten och slutligen av konsistoriet. Var dessa stegrade varningsgrader ej verksamma, skulle den, som ej lät sig tillrättavisas ställas för världslig rätt. Den andra gruppen bestod av dem som antingen muntligt eller skriftligt utspred villfarelse. Detta skulle av pastor anmälas till konsistorium. Utan uppskov skulle sedan med en dylik person lagligen förfaras. Den världsliga rätten skulle döma honom. Omen p>erson ej upphörde med att sprida sin villfarel.se och därigenomväcka oro, skulle han ådömas 14 dagars fängelse eller svårare straff, såsom landsflyktighet. Stadgan understryker därefter, att i de fall sti'aff tillämpades, kan personen ej ”säjas i slikt fall lida för religionens skull, utan för det han sökt oroa Guds Församling, och förstöra den allmänna roligheten”.^ Genom kungligt brev 1731 fastställdes att dylikt mål skulle av domkapitlet hänskjutas till hovrätten, vilken skyndsamt skulle avgöra saken. Religionsmålen överfördes därmed från konsistorierna till världslig domstol. Religionsmålen betraktades som en samhällets angelägenhet.® Identiteten mellan medborgarskap och förpliktelse att bekänna den i landet antagna religionen uttr^'cktes således i grundlagarna, allmänna lagen, religionsstadgar och kungabrev. Någon laglig möjlighet att officiellt förneka eller ta avstånd från landets religion fanns inte. Denna religionslagstiftning kompletterades likväl genom i första hand några kungliga brev, som innebar en viss upprnjukning av i synnerhet 1735 års religionsstadga, utan att fördenskull förändra den juridiskt fixerade bekännelseförpliktelsen. Den 23 juni 1742 utfärdades ett kungligt brev till hovrätterna om skyndsam handläggning av religionsmål. Dessutom fastställdes, att ingen, som var misstänkt eller anklagad för villfarande meningar i religionen, fick beläggas med arrest innan rannsakning och dom föregått. Vidare betonades, att den som hyste villfarande meningar i religionsfrågor men ej utspred dem, ej fick förolämpas eller dragas inför rätta. Detta kungliga brev var tillkommet i samband med handläggningen av religionsärendena vid 1741 års riksdag på initiativ av ständerna och godkänt av samtliga stånden. Samma riksdag, som ledde fram till 1741 års kungörelse om fri religionsutövning för engelska och reformerta kyrkans bekännare, resulterade således äv'en i en viss mildring i tillämpningen av 1735 års religionsstadga för ”landets egna barn”. S\'ensk medborgare som avvek från den antagna religionen men behöll sin ”villfarelse” för sig sjäR och ej utspred den, kunde ej åtalas och dragas inför rätta, än mindre dömas. Genom två kungliga brev 2 och 29 maj 1751 framhålles i det förra att reli5 Ibm s 225 f. 6 Ibm s 220. Sc härtill Lenhammar 1966 s 32. Om forum i religionsmål se även Normann 1954 s 96 ff. 7 Wilskman 2, 1782 s 1177 f, Jusleen 1761 s 324 f och 1845 års utgåva av KL har feldaterat brevet. Se härtill Normann 1963 s 187 not 10. Om brevet se även Lenhammar 1966 s 32, Normann 1967 passim. 137
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=