och i Prpriv 1723. Sjalv'a grundlagarna inskärper, att rikets ständer antagit och förbundit sig till den rätta och sanna religionen som rikets grundval och fundamentallag. Till rikets religion var svenska medborgare förpliktade att bekänna sig. Medborgarskap och bekännelseförpliktelse hörde enligt grundlagarna samman.^ Denna identitet mellan medborgarskap och bekännelseförpliktelse understrykes även klart i allmänna lagen och i en mängd religionsstadgar och kungabrev under 1700-talet. De senare var tillkomna som ett juridiskt skydd kring enheten i rikets antagna religion och utgjorde ett värn mot i tur och ordning pietism och herrnhutism, samt under slutet av århundradet den av den radikala upplysningen präglade filosofin och teologin. Religionen och dess ställning i riket var därmed juridiskt skyddad genomlagar, stadgar och kungabrev, som gav uttryck för och konkretion åt samma syn som fanns i grundlagarna.- Någon möjlighet för svensk medborgare att lämna landets religion och övergå till annan med bibehållet medborgarskap fanns inte. Detta gällde också laglig möjlighet att deltaga i främmande religionsbekännares religionsutövning. Svensk medborgare fick således ej enligt gällande lagar och förordningar deltaga i de offentliga gudstjänster, som i tur och ordning lagligen garanterats reformerta (1741), romersk-katolska (1781) och mosaiska (1782) trosbekännare i riket. Denna grundsyn och detta krav på bekännelseförpliktelse uttrycktes klart i 1734 års lag MB 1: 3—4. I denna stadgas om landsförxåsning för den som avfaller ”ifrån vår rätta evangeliska lära, och träder till en villfarande, och låter han sig icke rätta; då skall han förvisas riket, och njute ej arv, eller borgerlig rättighet inom Sveriges rike, utan han får konungens nåd, och kommer åter, som i 7. Gap. 4. §. Ärfda Balken sagt är”. Vidare stadgades även i MB landsförvisning för såväl inländsk som främmande man som utsprider vällfarande lärosatser och som efter varning ej avstår därifrån.^ Förutom i grundlagarna och i allmänna lagen uttrycktes identitetsförhållandet mellan medborgarskap och bekännelseförpliktelse främst även i religicmslagama. 1726 års s k konventikelplakat förbjöd enskild, religiös sammankomst utanför kyrkans kontroll. Den som höll eller tillät dylik sammankomst skulle första gången böta 200 daler silvermynt, andra gången dubbelt eller i brist av böter plikta första gången med 14 dagars, andra gången med tre veckors fängelse på vatten och bröd. ”Men kommer han tredje gången igen, skall han på 2ne år förvisas riket.” Den som deltog i sammankomsten skulle böta första gången 40 mk silvermynt, andra dubbelt och tredje tredubbelt."* Mot de radikalaste pietistiska idéerna riktade sig 1735 års religionsstadga. De 1 Se ovan s 97. 2 Litteraturen om religionens juridiska skydd är omfattande. Bland de modernaste arbeten härom se främst Normann 1954 och 1963 passim, Hessler 1956 s 10 ff, Ahrén 1964 s 25 ff och Lenhammar 1966 s 29 ff och där anförd litteratur. 3 1734 års lag MB 1:3—4. 4 Stiernmann 1744 s 200 f. 136
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=