ning till den både samtida och nutida problemställningen, huruvida det var förenligt med religionsfrihetens princip att en kyrkainnehade en priviligierad ställning i staten. För att lösa det uppkomna problemet skiljer Munthe strikt mellan samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfrihet är den rättighet var och en har att bestämma över sina gärningar efter sin subjektiva övertygelse i religionen. I denna samv^etsfrihet ingår, att en person inte kan förföljas på grund av att han avviker från den allmänt antagna religionen, dvs landets religion. Detta gäller såframt han inte skadar andra. Detta är varje människas individuella samvetsfrihet, som är både förenlig med men samtidigt strikt måste skiljas från religionsfriheten. Religionsfrihet är rätten att offentligt få ge uttryck åt och fira sin subjektiva religion. Den subjektiv'a religionen är vars och ens inre övertygelse, den objektiva åter den religion, som innefattas i ”typus doctrinae”. Härigenom söker Alunthe förena samvetsfriheten och begränsningen av religionsfriheten. Tillämpat på frågan om ”religio dominans” blir Munthes lösningsförslag på detta problem tanken, att visserligen bör den i princip ej finnas, men då den likväl sedan gammalt existerar, bör inga förmåner fråntagas den religion, som sedan länge innehaft denna särställning i staten. Den i en stat lagligen förvärvade rättigheten kring en religion kan likväl ändras med tiden. Men statsändamålet, finis reipublicae, sätter här en gräns. Omnågon kommer till ett land och bekänner sig till en för detta skadlig lära, kan han ej räkna med att fritt få hålla sin gudstjänst. Han får i detta fall nöja sig med att utöva sin religion genom husandakt eller ”exercitium pietatis privatum”, som utövas av' en husfader med barn och tjänstefolk. Denna religionsutövning bör skiljas från enskild religionsutövning, som visserligen sker ”intra privatas parietes” men dock så, att andra kan vara tillstädes. Problemet med ”religio dominans” i staten löses följaktligen av Mvmthe på så sätt. att den den som inte erhåller rätt till offentlig religionsutövning ges möjlighet att ge uttryck åt sin subjektiva religionsövertygelse privat och inför stängda dörrar. Samvetsfriheten garanteras därmed trots att en begränsning av' religionsfriheten finns i och med att en kyrka intar en särställning i staten. Som avslutning på framställningen om religionsfriheten påpekar Munthe, att undersåtarnas rättigheter i anseende till religionen bör ligga en överhet ömt om hjärtat. I våra upplysta tider ser man väl att inga undersåtar förföljes för religionens skull, men äldre historien visar, att det är nödvändigt att utveckla medborgarnas rätt i dessa ting. ”Filosofernas arbeten härom hava ock vållat att man nu ej hörer av sådana förföljelser” Samma frågeställning behandlas också av H G Porthan, sedan 1777 eloqventie professor efter H Hassel vid Åbo universitet. Som visats ovan förknippade även han i sin undervisning nära religionen och moralen. Såväl ur moraliskt som politiskt hänseende var religionen nödvändig för staten.^l 30 Jus publicum universale annoteradt pä professor Munthes Privata Föreläsningar, 1797 § 14 s 39, 4: o 339, VöSB. 31 Se ovan s 95 f. 134
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=