tes, dels toleratae och dels pressae. Endast den sista är för samfundet skadlig och dess bekännare bör ej accepteras sommedborgare. Hit hör t ex ateister och kväkare, vilka båda grupper är samhällsfarliga och bör förbjudas.24 Också i Daniel Boethius undervisning sker samma förknippande mellan stat, religion och medborgarnas dygd och moralitet. Beträffande kyrkan uppkommer denna som en överenskommen förening kring en gemensam trosbekännelse eller ”föreningspunkt”. Ur en synpunkt sett kan det inte finnas mer än en rätt uppfattning om det översinnliga och endast en verklig och sann religion. Men denna tolkas, förstås och uttydes efter människornas olika förståndsgåvor. Därför är det ej möjligt att uppnå full överensstämmelse om den rätta religionen. Men det är ett avlägset mål att arbeta mot en förening, som motsvarar det man kallar den osynliga, allmänneliga kyrkan. För Boethius blir därmed individen utgångspunkt för bekännelsen. Individerna har samlat sig i olika kyrkosamfund eller ”föreningspunkter”, ur vilka i sin tur nya ”föreningspunkter” eller samfund kring olika symbola uppstått. I en stat måste därför finnas flera kyrkor. Ehuru endast en av dessa kyrkor har den rätta trosbekännelsen, är de likväl ur statens synpunkt bedömda lika. Samtliga anses såsom verkande av vilja för sedlighet och religion. Staten är därför skyldig alla kyrkor beskydd. Sett ur statens synpunkt är de alla lika och regeringen har endast att tillse, att olikheterna dem emellan ej förorsakar hinder för upprätthållande av ett yttre rättstillstånd.2= Liksom i Neikters undervisning finns således också i Boethius en mycket vidsträckt tolerans för olika trosbekännare i ett land. Alla bedöms lika, och det enda staten har att befatta sig med är att det yttre rättstillståndet ej äventyras genom de olika religionsuppfattningarna i staten. Samma öppna toleranssyn återfinnes även i den akademiska undervisningen vid Lunds universitet under motsvarande period. Nelanders och sedermera Codings efterträdare Lars Teng\ all indelar även han kyrkorna i ett land i olika grupper. ”Religio dominans” är den religion, som antagits i rikets fundamentallagar och som bekännes av konungen och merparten av folket. Tolererade kyrkor är de, vars bekännare har frihet att vistas i riket och med viss begränsning utöva sin religion. Fri religionsutövming däremot är en rättighet för främmande trosbekännare att utan all inskränkning offentligen följa sin religionsövertygelse. Med denna fria religionsutövning sammankopplas samvetsfrihetens princip. En människa har rätt att oförkränkt och utan tvång få förbli vid de religionsbegrepp och den trosbekännelse, i vilken hon är uppfödd och i vilken hon är van att hämta tröst och samvetsro, framhåller Tengvall. Som exempel på 24 Ibm §3s8, §6sl5ff, §8sl9f. 25 Boethius, Försök till en lärobok uti naturrätten, 1799 s 216 f. Se härtill Hessler 1956 s 94 f, Göransson 1959 s 6, dens., 1964 s 90 ff, Ahrén 1964 s 47 f. Samma syn som i läroboken finns även i Boethius-Muncktell, De tolerantia dissentientium indifferentismo vacua, 1800, där i synnerhet Montesquiue och Voltaire på idéplanet och Preussens Fredrik II på det praktiska politiska planet prisas för sina insatser beträffande den religiösa toleransen. 132
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=