heten ej rätt att utestänga dem från de fördelar medborgarskap medför i en stat eller neka dem rätten till offentlig religionsutövning. Ett nekande av denna rätt skulle innebära en kränkning av samvetsfriheten, om det så gällde en enda människa, och i än högre grad om det gällde många.i * Denna ståndpunkt innebär likväl ej, att avhandlingen pläderar för en religionsfrihet utan gränser. Statens lugn och säkerhet avgör, var gränserna för denna politiska religionstolerans skall gå. De trosbekännare, som handlar mot statsändamålet kan ej tolereras i staten. Dessa bör straffas, ej för religionens skull utan som statsförbrvtare. De avvikande däremot, som i övrigt är goda medborgare, bör accepteras och ej berövas medborgarskap. Denna positiva syn på en alltmer vidgad tolerans dominerade totalt inom den akademiska undervisningen under 1700-talets sista årtionden. Med små variationer i detaljfrågorna framställdes den av en mängd företrädare för olika discipliner. Sett ur individens synpunkt ansågs toleransen förknippad med varje människas samv^etsfrihet. Sett ur statsnyttosynpunkten bedömdes den vara till allmänt gagn för staten. Humanitära och rationella motiv ledde till tolerans för främmande trosbekännare. En väsentlig orsak till att denna allt tolerantare syn kom att så dominera, är naturligtvis äv’en den religionsfrihetslagstiftning, som kom till stånd 1781 och 1782 för romersk-katolska respektive mosaiska trosbekännare, genom völken dessa grupper erhöll lagstadgad rätt till offentlig religionsutövning, om än i begränsad form. I synnerhet argumenterar man i den akademiska undervisningen i denna fråga under århundradets slutskede utifrån individen och dennes samv’etsfrihet. Vid Uppsala universitet gäller detta den undervisning som meddelades av J F Neikter och D Boethius, vid Lunds universitet av L Tengv^all och L P Munthe, vad Åbo unwersitet av H G Porthan. För samtliga dessa gäller, att de ansåg religionen vara nödv-ändig för statens fortbestånd. Religionen var basen för medborgarnas moral och sedlighet, och den förutan skulle stater ej kunna bestå. Denna tanke blir en våktig utgångspunkt i toleransfrågan för främmande trosbekännare. I sina föreläsningar i statistiken 1793 startar J F Neikter i denna sats, när han behandlar toleransfrågan. Redan tidigare har visats, att han ansåg att ett land hade rätt att straffa och göra sig av' med ateister. Ateismvar oförenlig med samhället varför ateister måste avskiljas från detta, ej på grund av deras lära 14 ”Libertate conscientiae satisfaciendi, eamque amplectandi religionem, qua se sola aeternum salvari posse, sibi persuadent, salutis suae cupidi nihil habent carius. Quam graviter itaque officium suum violat Princeps, si vel unieum hominem, multo magis plures, ideo quod in religione ab eo dissentiunt, bonis temporalibus, farna, libertate, civitate vel ipsa vita privet. Si dissentientes errant, errant suo periculo, non ejus. Tolerandi itaque sunt, dum ex eorum erroribus nullum saluti publicae nascitur detrimentum”. Ibm § 5 s 11 f. 15 Ibm s 14 f. 16 Se ovan s 88 ff. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=